Med knappt en veckas förskjutning – sjukdom i ensemblen – hade den äntligen premiär sent i torsdags kväll, Moskva 7 oktober. Det är säsongens kanske mest förhandsomsusade uppsättning i Köpenhamn, av lätt förstådda skäl: Hanne-Vibeke Holst, denna osedvanliga legering mellan finkultur och folklighet, utan motsvarighet i Sverige, har skrivit. Och i huvudrollen ingen mindre än Paprika Steen.

Steen, som verkar vara född till egensinnig stjärna, gör ett lysande, kanske kongenialt porträtt av Nina Krasnova, i själva verket en omskrivning för den journalist som mera envetet än någon annan spred vittnesmål om det ryska folkmordet i Tjetjenien, alltså ”landsförrädaren” Anna Politkovskaja.
Namnrastret, tänker man konspiratoriskt, beror på att Danmark vill slippa ännu en diplomatisk förveckling. Trots den dokumentära halten – Politkovskaja mördades verkligen den sjunde oktober 2006 i Moskva, på dåvarande president Putins födelsedag – så går Ole Lemmekes despot, eller kvartsdemokratiskt sinnade diktator, under namnet Drygin.
Oavsett denna eventuella eftergift är Pu… förlåt Drygin-bilden skarpladdad och infernaliskt kritisk, även mot slutet, då Nina (eller Anna) är död, men hennes närstående efterlevande reser sig till en scenisk appell och anklagelseakt mot den man som gjort karriär inom KGB och FSB och sedan med metoder som inte står Stalins långt efter tuktat en befolkning och medelst en vida spridd retorisk figur, ”kriget mot terrorismen”, legitimerat den ryska uppviglingen (och sanktionerade mordiskheten) mot kaukasier i allmänhet, tjetjener i synnerhet och hela det islamska hotet.

Det är omöjligt att bortse från det faktum att Holst och regissör Peter Langdal också tolkar konflikten introspektivt och kontextuellt, utifrån en dansk utrikes- och inrikespolitik där ju muslimer inte alltid precis ansetts ha samma människovärde som andra.
Främst är det berättande, detaljmånande och hantverks-skicklig teater – inklusive scenografin och ljussättningen – som hart när utrotats hos oss.
Är det, undrar postfolkhemsk vän av illusionsbrott och expressiva gags, inte för illustrativt, konventionellt, odynamiskt, statiskt? För mycket biografi och roman, för lite teeaatörr? Knappast.
Och konflikten inom den världsberömda journalisten tydliggörs utan överkantring: Steens tolkning pendlar mellan utåtvänd idealist och offensiv sanningssägare och i familjekretsen en lätt frånvarande maka och mor, som inte riktigt fattar vidden av hoten och mobben som även drabbar hennes bägge barn. Du är besatt av arbetet, säger Lars Brygmanns lika alkoholiserade som försmådde make. Och det stämmer, alldeles oavsett dogmatiskt foträta feministers strukturella invändningar.

Brygmann och Lemmeke är bra, så även Janus Nabil Bakrawi i tvenne roller: tjetjeniskt kropps-medveten president och intellektuellt bekymrad redaktör.
Men ljuset faller på Paprika Steens Nina, eller Anna, som sannerligen behärskar (och kontrolleras av!) det djupa scenrummet och ändå på något vis – medan mörkret tätnar – förblir en främling, särskilt gentemot sig själv.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se