När Henning Mankell ifjol gav ut en samling teaterpjäser i tryck,
Darwins kapten och andra pjäser, kunde man fastslå följande: att hans förstånd på att hitta angelägna motiv är lika odiskutabelt som hans bristande förmåga att omsätta dem i litterär och dramatisk lödighet. Avsaknaden av stilistisk skärpa, psykologisk precision, spirituell lekfullhet och djupgående undertext är genomgående och förvandlar de potentiellt intressanta pjäserna till en livlös ordmassa som upplöses i tomma poser, eller ännu värre vanställs i det programmatiska tänkandets schabloner.
På förhand verkar heller inte ett tungfotat drama om 80-talets ubåtskränkningar av svenska territorialvatten, och därtill ett porträtt av Olof Palme och hans kluvna inställning till försvarsmaktens hantering av frågan och hans och Socialdemokraternas svek mot den svenska neutraliteten, som de bästa förutsättningarna för att korrigera dramatiska brister. Något direkt scoop rör det sig ju inte heller om när Mankells senaste pjäs,
Politik, har urpremiär på Helsingborgs stadsteater i Vibeke Bjelkes regi. Sveriges förmenta alliansfrihet under kalla kriget är mycket riktigt i allt väsentligt ett falsarium i historieskrivningen, men detta har ju också debatterats och skrivits om på senare år, och med bra mycket mer nyanserade röster och argument än Mankells.
Nå, hur omsätter man det här i det sceniska rummet? Stadsteaterns stora scen beskriver en öppen halvrundel, den före detta ubåtskaptenen Sten Hanssons (Jörgen Düberg) spatiösa vardagsrum. Medan han väntar på kvällens middagsgäster, den före detta militärkollegan Karl Molander (Fredrik Dolk), med vilken han spanade efter kränkande ubåtar i Horsfjärden 1982, och dennes hustru Louise (Maria Kulle), dyker Hanssons dotter Helena (Annika Kofoed) upp och beslutar sig för att göra gästerna sällskap. Hon håller nämligen på med just en teaterpjäs om ubåtskränkningarna och Olof Palmes roll i det politiska spelet, och vill ha mer information av Molander som träffade Palme ett par gånger innan denne mördades.
Det med förlov sagt osmidiga metaperspektivet (en pjäs om tillkomsten av en pjäs) och de dramatiskt tämligen ointressanta minnesbilderna av samtalen mellan ubåtskaptenen Molander och statsminister Palme (Lars Wiik) lyckas lika litet med att skaka liv i det här döda stycket som det plötsligt frampressade triangeldramat mellan Sten, Karl och Louise som likt en vilsen
deus ex machina dimper ned på scenen. Och där står de stackars skådespelarna - än livlösa och stillastående, än opåkallat arga och förtvivlade - och undrar vad klockan är slagen.
Martin Lagerholm
kultur@kvp.se
