Det hade kunnat bli hur banalt och sentimentalt som helst: 18-årig gymnasist får en sommar vid den nordtyska kusten ihop det med Stella, hans slanka lärare i engelska. I romanupptakten hålls det minnesstund på skolan. Inte nog med att kärlekshistorien
– trots Christians plötsligt uppblossande framtidsplaner – av allmänt moraliska pietetsskäl förmodligen var undergångsmärkt. När romanen börjar är Stella – den chosefritt suveräna stjärnan – dessutom borta, slungad till döds mot piren. Slump, klump. Många sörjer henne.
Men Christians känslor, lika diskret återgivna som undertryckt eruptiva, står
i centrum. Och läsaren bör tacka den lyckliga stjärnan för att Siegfried Lenz – och ingen mera sensationslysten – hållit i trådarna. Originalet utkom 2008 och den aktuella svenska översättningen (En tyst minut) i samma veva som Lenz – gammal kompis med Böll och Grass – fyllde 84.

För lokalpatrioten är det därtill rätt fantastiskt att ett färskt Malmöförlag – Thorén & Lindskog – specialiserat sig på samtida tyskspråkig litteratur i svensk översättning. Så, blott så, kan provinsialismen hävas.
Men hur ska det gå för Christian, plötsligt ensam kvar efter att den presumtiva kärlekssagan (och äktenskapsfantasin) slagits i spillror? Hur ska ensamheten, saknaden, sorgen hanteras? Det får vi, som i all litteratur värd namnet, ana oss till. Till det fina och skarpa i denna roman hör en hållning som oavsett de omogna grabbarnas spioneri på sandens och strandens Stella och Christian, eller några mera vuxenmäktigt förstulna antydningar, ändå betonar toleransen.

Å andra sidan – och det är en dov aspekt av denna ytterst koncentrerade roman – har toleransen, eller den liberala förståelsen, inte mycket att säga i sammanhang där känslan överskuggar allt. Mot den melankoliska grundtonen står annorlunda uttryckt en rispande och raspande otålighet. Vill ha allt nu! Det går ju inte, men duger som stoff för de drömmar som ändå aldrig slår in.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se