Martin Lagerholm recenserar Moomsteaterns iscensättning av Stephen Kings Lida.
Mången biobesökare och filmtittare har med skräckblandad förtjusning bevittnat hur Kathy Bates i rollen som Annie Wilkes förvandlats från beskedlig och gästmild sjuksyster till besatt och bindgalen mördare i Rob Reiners filmatisering av Stephen Kings roman
Lida. Det är en fasaväckande historia om den framgångsrike författaren Paul som råkar ut för en bilolycka i en avfolkad bygd, och som svårt skadad tas om hand av den i förstone vänliga Annie. Hon visar sig emellertid vara formligen besatt av hans böcker om hjältinnan Lida och håller honom snart fången i sitt ensliga hus tills han ändrar sitt beslut att sluta skriva på bokserien. Nu har denna gruvliga berättelse blivit ett förtätat och spöklikt kammardrama på Moomsteatern.
De två enda rollerna spelas av Moomsaren Gunilla Ericsson och Jonas Karlström. Den som följt Moomsteaterns arbete genom åren vet också vilken allt besegrande kraft och, när rollen så krävt det, olycksbådande auktoritet som kan genomsyra Ericssons viljefasta och högresta gestalt, vilket gör henne som gjuten för den här rollfiguren. I Per Thörnqvists regi och Hansson Sjöbergs scenografi (ett ödsligt rum med snedställda väggar) har man skickligt utnyttjat det för ändamålet minskade scen- och salongsutrymmet till att suggestivt frammana en påträngande känsla av klaustrofobi. Såväl belysningsmästaren Hans C Roupes verkningsfulla spel med skuggor och ljus som Martin Kullbergs olycksdigra ljudeffekter understryker dramats hotfulla undertoner och Annies gradvisa personlighetsförändring, som också tillåter publiken att reflektera en smula kring stående Mooms-teman som ensamhet och utanförskap.
Föreställningen lämpar sig inte för teaterbesökare med svaga nerver, ty här lyckas man i enskilda scener verkligen skrämmas! Man har visserligen varit beroende av en rätt hög dos av yttre effekter för att uppnå den nödvändiga dramatiska spänningen, men detta förringar inte på något vis samspelet mellan Ericsson och Karlström och deras omöjliga förbindelse som obevekligt pekar fram mot finalens ödesmättade crime passionnel.
Martin Lagerholm
kultur@kvp.se