Film är en upplevelseindustri. I betydelsen blockbuster – där förpackningen innehåller lika delar spektakulära berättelser större än livet självt, kändisskvaller om stjärnorna och popcorn – men framför allt i betydelsen att bli träffad av de bilder och ljud som forsar ut ur den vita duken.
Med anledning av festivalens Rumänientema presenteras ett antal betydelsefulla verk gjorda mellan 1968 och 1982, det vill säga under Ceausescus styre. Efter visningen av Lucian Pintilies Reenactment (från 1968) kommer jag på mig själv med att vara brydd, bekymrad. Nu är inte historien om hur polisen tvingar två pojkar att återskapa sitt fyllebråk för en sedelärande informationsfilm direkt feel good-material, men det är något annat som framkallar oroligheten, något i själva gestaltningen.

Vad Pintilie lyckas med – och som förmodligen även nådde Ceausescucensuren eftersom filmen förbjöds – är att fysiskt skapa upplevelsen av att leva i en diktatur; absurditeten i att vara utlämnad till överhetens nycker, att leva i en godtycklig tillvaro.
Pintilie fångar just godtyckligheten när inspelningen av informationsfilmen ter sig som ett hugskott – plötsligt skickas pojkarna ut i skogen mellan tagningarna för att leta efter bortsprungna gäss, en av de intresserade åskådarna (en kostymklädd herre) super plötsligt till, åklagaren som dirigerar filmteamet lämnar setet för att svalka fötterna i floden. Alltsammans sker mot en kaosartad ljudfond fylld av skrikande civilpoliser och publikvrålet från en pågående fotbollsmatch i tv.
Särskilt symbolisk blir scenen där teamet anländer i sin jeep – med en tuta som inte går att stänga av. Makten larmar och gör sig till, och det finns ingen volymkontroll.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se