Även läkare blir sjuka och dör. En del väldigt tidigt som våra narkosläkare som länge hade en medellivslängd av endast några och sextio medan mitt skrå, barnläkare, håller ut till svensk medelålder. Kanske för att vi inte kan stressa med våra unga patienter; då gör de motstånd och vägrar att låta sig undersökas och behandlas. Med vårt av tvång avstressade sätt hinner vi inte prestera lika mycket som en intensivvårdsläkare och belönas med en lika lång livslängd som våra patienter.
  När jag fick syn på en legend inom hjärtkirurgin i en hyllningsnekrolog, Dr Michael DeBakey, en pionjär som följt hjärtforskningen med framgång från trettiotalet, då han tillverkade en av grundbultarna till hjärt-lungrespiratorn och därmed kom att bli en av pionjärerna inom den öppna hjärtkirurgin, blev jag mäkta förvånad. Hade han levt ända tills 11 juli 2008?

Det visade sig att han så sent på som på nittiotalet hade gjort sin sista stora insats inom hjärtforskningen. Han hade hittat på en ny operationsmetod för en av de mest utmanande tillstånden en hjärtkirurg kan möta – ett dissikerande aortaaneurism – när kroppspulsådern håller på att spricka av en svaghet i väggen och man dör knall och fall.
  DeBakeys egen kroppspulsåder var på väg att spricka. Och som de flesta läkare var han en hare vad gällde sig själv och vägrade att låta sig opereras. Till slut var situationen så kritisk att hans yngre kolleger gav honom narkos mot sin nestors vilja och kunde på så sätt rädda honom från en säker död till två lyckliga år ända tills naturen tog ut sin rätt.
  Då hade denne knivskarpe man hunnit med över 65 000 operationer, flera by-passingrepp där han också var pionjären. En av de sista som hade lyckan att få känna på amerikanens skalpell var Jeltsin som klarade sig ytterligare ett decennium.
  Även svenska hjärtkirurger har gått i DeBakeys fotspår och hans konst – ja. det handlar verkligen om en fulländad estetik - har förmedlats till en världsrörelse av hjärtkonstnärer. De väntar i fettepidemins andra ända, med sina magiskt fingerfärdiga ingrepp.

Salomon Schulman
kultur@kvp.se