Jag samtalar med en yngre israelisk barnläkarkollega. Han sliter häcken av sig, men gnäller inte som mina jämnåriga svenska kolleger. Detta fastän hans lön skrivs i mindre siffror.Barnläkarkallet är en gammal judisk specialitet. I Tyskland före det hitlerska maktövertagandet var över hälften av pediatrikerna judar och det i en befolkning som de inte ens uppnådde en procent av. Här i Tel Aviv satsas på de unga sjuka. Kollegan berättar om märkliga syndrom. Ämnesomsättningsrubbningar, hjärtfel och neurologiska missbildningar tillhör hans vardag. En god del av patienterna är arabiska ity kusingiften är vanliga och ökar risken för medicinska defekter.

Till min stora överraskning nämner han att flera av patienterna kommer från Gaza, en del också från övriga arab-länder som tillhör bojkottarna. Israel är ju ett isolat inte bara politiskt och handelsmässigt men också i mellanfolkligt utbyte med grannarna. Aldrig mäter man varandras krafter i fotboll eller andra sporter. Men medicinska konsultationer tycks legio. Kollegan berättar om en livshotande variant av lönnsirapssjukdomen, sällsyntheternas sällsynthet, som han kämpat med i dag. Föräldrarna uppskattar den professionella behandlingen, medan Hamastans teokratiska regim inte rör en min inför den humanism som existerar och beskärs deras befolkning. Jag är förvånad över att kollegan talar så varmt om sina patienter utan att självmant beröra deras etniska ursprung. Det är min nyfikenhet som styr samtalet, för honom är detta vardag.

Så när får vi se alla fina svenska hjälporganisationer ge Gazabor sitt verkliga stöd genom att subventionera israeliska sjukhus i deras osjälviska nit? För min israeliske kollega är handsträckningen självklar. Han är i ordens mening en läkare utan gräns.

Salomon Schulman
kultur@kvp.se