Vart har alla rättrogna vänsterister tagit vägen? Nu finns världens chans att visa sin allmänt erkända samvetsömhet och då syns de plötsligt inte till.
Massakern av de demokratiska krafterna i Iran tycks inte angå de som vanligtvis reclaim the streets eller upprörs när USA eller Israel begår ett påstått brott eller när EU-frågan spetsas till.
I stället för att visa solidaritet sitter de hemma i sina sommarstugor och hukar – i Lund gör de kanske upp ritningarna till nästa husockupation för att få sin radikalism bekräftad.
Den bloddrypande slakten utförd av klerikatet i Iran berör inte goddagspiltarna med vegankost på tallriken och djurrätten som ett juridikens högsta stadium.
Elektriska batonger paralyserar de försvarslösa demonstranterna och iranska kvinnor slås ihjäl på öppen gata. Ändå protesterar man inte här. Sådant kan gudbevars tolkas som islamhat.
Därför går man fram med silkeshandskar mot den iranska mördarregimen.
Lika lite som man vägrar att ansluta sig till den världsomfattande stormen mot ett iranskt kärnvapen, lika lite vill man bojkotta den rika oljestaten.

Att imamväldet självt står för en hårresande rasism blundar man inför.
Som dess förnekande av judeutrotningen eller dess förnedrande ordalag gentemot de ovärdiga araberna – vilket var särskilt tydligt i det långvarigt grymma kriget mot Irak – avfärdas som ofarlig retorik i stället för rasism.
Inte heller reagerar man inför gudsmännens frånstötande kvinnosyn.

Vadan då det svenska kulturfolkets tystnad, alla de som hyllat den sufiska mystiken och alla de mångbottnade persiska kärlekspoeterna; de präktiga kulturarbetarna brukar ju vanligtvis hålla pennan i högsta hugg och uttala sig i petitionsmetrar i namn av alla förtryckta? Är det en eftertänksamt hotfull meditativ tystnad som den iranska diktaturen vederfars?
Snart kommer dessutom Iran att ha kärnvapen, avsedda för judar, araber och nåbara även för de otrogna européerna. Först då uppfattar man kanske mullornas muller?

Salomon Schulman
kultur@kvp.se