Samma vecka som jag får Lena Carlssons vackra bok om Selma Lagerlöfs brevväxling med två väninnor i Landskrona, dimper fjärde numret av årets Genusperspektiv ner i lådan.
En av artiklarna i det forskningspolitiska nyhetsbrevet handlar om möjligheten för kvinnor att både ha en familj och kunna bedriva forskning på ett internationellt plan.
Det liknar en av många frågeställningar som också Selma Lagerlöf, Elise Malmros och Anna Oom tar upp i sin digra korrespondens från slutet av 1800-talet.
Oavsett om detta faktum visar på att ingenting hänt på jämställdhetsfronten, eller att problematiken kan förvisas till klassikerhyllan, beskriver det, som så mycket annat i Carlssons verk, de feministiska ambitioner som fanns redan då och hur de tog sig uttryck. Carlsson gör det till spännande läsning och upplyftande historiebeskrivning på en och samma gång.

Selma Lagerlöf kom till Landskrona 1885, 26 år gammal, för att undervisa på en av stadens flickskolor, en tjänst som hon var kvar på under tio år. Snabbt kom hon in i den puls som präglade tidens rörelser, kanske något mer i Landskrona än i många andra orter utanför storstäderna, och vänkretsen formerade sig kring henne.
Här fanns en aktiv syförening som hjälpte fattiga familjer, franska klubben som dryftade skeenden från kontinenten, litterära soaréer, möten med kollegor.

I de brev som Selma, så snart hon reste bort från Landskrona under långa eller korta perioder, utväxlade med sin kollega Anna Oom och bankkassören Elise Malmros återkommer ständigt rapporter om dessa grupper.
Lena Carlsson återger de tre vännernas brev dokumentärt, illustrerar med personporträtt och förtydligar i kanten. Läsaren får dels en unik inblick i den lokala begrepps- och personsfären, men också en fascinerande bild av den samtida kampandan som inte bara unga intellektuella kvinnor var fyllda av.
De tre brevskrivarna återkommer hela tiden till den politiska spelplanen, språkets utveckling, orättvisor inom förlagsvärlden och i samhället i övrigt och filosofiska resonemang ur alla möjliga vinklar.
Här kan man tala om namedropping, utan att för den skull beskylla någon av brevskriverskorna för att vara det minsta pretentiös.

Selma, Anna och Elise ger oss inte minst en oväntad bild av hur många de kvinnor var, som vid förra sekelskiftet hade ambitioner att författa eller i alla fall delge läsare sina synpunkter och upplevelser.
Betydelsen av sådan upplysning är förstås avhängig ett intresse för kvinnors rätt till sina liv.
Eller, som i det här fallet, en nyfikenhet på vår första kvinnliga författare som fick Nobelpriset och dessutom valdes in i den svenska akademin.

Eva Sternäng
kultur@kvp.se