Det kan inte vara någon lätt ekvation att lösa: Du är en av världens främsta violinister, du är eftersökt på de flesta estrader runt klotet - MEN du är flygrädd.
Hur uppgiften löses? Det går allra bäst om man har goda vänner som håller en i handen under flygningarna, lyder receptet i en förnämlig bok
Anton Kontra - Historien om en kunstner, som hans tre vänner, journalisten Valdemar Lönsted och musikerkollegerna Peter Fabricius och Morten Zeuthen skrivit. Finns inte vänner till hands, finns alltid bedövningsmedel i någon form - eller så blir det inställt.
Det är på tiden att boken om Anton Kontra skrivs, för han är en gammal stöt vid det här laget - en stöt som gärna rör sig i stadsvimlet i Malmö där han bor sedan länge. Han har också lagt av att spela, vilket i och för sig har med det enkla faktum att göra att han aldrig ägt en fiol!
I många år var Anton Kontra konsertmästare för Malmösymfonikerna och beundrades av publiken. Kanske också av MSO-kollektivet, men det låter jag vara osagt - Kontra var säkert inte alltid lätt att ha att göra med, vare sig för kolleger i orkestern eller dirigenterna.
Om de senare har han massor att avslöja i denna lättsamma mix av vänbok, intervjubok och biografi. En del överlever granskningen, en del får veta att de egentligen aldrig haft på en dirigentpult att göra.
Det bästa betyget en dirigent å andra sidan avgett om Anton Kontra själv står förmodligen Sixten Ehrling för:
"Anton Kontra är en av världens tre bästa konsertmästare. Och han hamnar inte på tredje plats".
Det är naturligtvis en fascinerande livs-berättelse som ges. Om uppväxten som underbarn och utbildningen i Ungern, ett land som alltid vårdat sina violinister men som också drabbades av den ena politiska olyckan efter den andra (nazister och pilkorsare först, stalinister sedan).
1956 tog Kontra chansen att fly med zigenska vänner, och han som försett sig på Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar kunde bara välja ett land som slutmål: Sverige. För snygga tjejer har han aldrig sagt nej till!
Här gjorde Anton Kontra och hans zigenarkapell succé, det blev jobb på MS Kungsholm, Gröna Lund, Liseberg, jobb i en rad musikkonstellationer, en tid verkade han som renodlad jazzlirare... och så öppnades stora famnen för honom inom det klassiska musikfältet.
Först konsertmästeri för Själlandssymfonikerna (lika med Tivolisymfonikerna på sommaren, "den forbandede Tivoli-sæson" som han säger i boken), skapandet av Danmarks första riktigt prominenta - dessutom med statligt stöd - stråkkvartett som såg dagens ljus i Kontrakvartetten, och sedan lyckades Bengt Hall och Gunilla von Bahr på något förunderligt vis locka honom över Sundet till Malmö.
Smörjmedlet bestod bland annat av en dyrsponsrad Stradivariusfiol, för Kontra ville inte, som boken påpekar, "gå ner i violin". Det lobbades för att denna violin för eftervärlden skulle bära namnet "Kontra", men så blev det aldrig.
Att det skedde något med stråkklangen under Kontras tid vid MSO kunde till och med mina öron avslöja, men det är först nu jag riktigt förstår vad som hände i orkestern. Vittnena heter främst Niels Ullner och Per Falck.
Det fina med detta unika musikerdokument är att skönhetsfläckarna inte förpassas in under mattan. Kontras många ofullbordade familjerelationer hör dit; han har inte barn på bygden, han har barn i stort sett alla världsdelar. Åtminstone ett av dem får tala ut om hur han var som pappa (och det var han knappast).
Någon dussinmänniska har Anton Kontra aldrig varit. Temperament och kantigheter, jodå, men det verkar ha varit nära till skrattet för det mesta, vilket också bevisas av samarbetet med Victor Borge.
När Kontra fick Malmö stads kulturpris och skulle fira priset med en solokonsert kom ett telegram från Borge borta i USA: Spela högt, för jag kommer att rikta mitt öra mot Malmö när du fattar fiolen.
Ulf R Johansson
kultur@kvp.se
Fotnot. I boken ingår även en diskografi och en dvd medföljer. Diskografin är ofullbordad, den saknar till exempel cd:n han gjorde med Celia Linde. En översättning till svenska är på gång.
