Arnstedts Galleri gör sannerligen Dan Wolgers sju nya små skulpturer rättvisa. Artefakterna omges av rummets vita, mjuka ljus och de är uppställda på två rader som
i en märklig leksaksbutik.
Det är premiärvisning för dem och spontant ser jag verken som ett intellektuellt hanterande av sådant barn fängslas av eller som något hämtat från en annan värld, lik vår men med annorlunda värderingar.

Personligen har jag alltid varit kallsinnig gentemot Marcel Duchamp och hans pissoar, skulle vi inte kunna bestämma att vi aldrig mer nämner den då den fått tillräckligt med uppmärksamhet?
Men jag har alltid varit imponerad av Wolgers trots att han har delar av sin konstnärliga gärning i den tradition som Duchamp plöjde upp.
Fräckhet, är en gångbar egenskap i vår tid. somliga använder den klumpigt andra proffsigt och Wolgers tillhör den senare kategorin.
Han var, (är?) något av en mästare på de där knasbolliga judoflipsen som kastar omkull en, han pryder telefonkatalogen med sina egna uppgifter, så schwopp ligger man där och tänker ”oj, wow!”.
Sex av skulpturerna är studier av människans olika kroppsöppningar – de behöver väl alltid hedras? Verken låter sig hanteras, man kan veva på dem allihop och då händer det saker. Studie II (öra) kan man med lite tur få en lampa att lysa på, i Studie IV (näsa) lyfts och sänks ett vykort med blomstermotiv.

Wolgers köpte en väderkvarn på Gotland och de sju skulpturerna ska vara byggda av sådant han fann i ett av uthusen. Man tar vad man har, jag är alltid svag för det där Kajsa Wargandet.
Verkens grund är blytyngder som man fiskat med, de ger stabilitet, medan överbyggnaden i flera fall är av skrangligt slag, snillrikt hopsatta av tyg, fossil, metallburkar, rosor från plastblommor – det är fint.
”Självporträtt”, heter det sjunde verket. Ett vakande pyttelitet öga tronar högst upp, det vajar när man vevar på den svarta veven lite längre ned.
Likt Saurons öga ser ut över Midgård i Sagan om ringen, spanar Wolgers dito ut mot ”kroppsöppningarna” i galleriet. Konstnären skannar världen och människans kroppslighet – en utmärkt uppgift.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se