Kivik Art Centre har efter fem års verksamhet kvar sin lockelse. Men det är mer än bara konsten som drar. Beläget som det är på en av Sveriges vackraste platser erbjuds konstintressenten även tilltalande utsikt över havet utanför Kivik med Stenshuvud en bit bort.
Så beskrivet är steget mellan Kivik Art och lilla tioårsjubilerande Skärets konsthall, utanför Båstad i nordvästra Skåne, inte så stort. Båda platserna utgjorde för inte så länge sedan obruten mark för samtidskonst, båda erbjuder natursceneriet som ett säljargument. Sedan har vi ju Galleri Mårtenson & Persson, Konsthallen Hishult, Tomarps Kungsgård, Pumphuset i Landskrona...
Den institution som mer än någon annan bildat skola för konceptet konst, sommar och vacker natur är danska Louisiana - mycket riktigt aktualiseras begreppet "ett nytt Louisiana" så snart någon ens nyser om framtida konstupplevelser någonstans i det avlägset vackert gröna.
Men har inte samtidskonsten ett, minst sagt, ambivalent förhållande till skönheten? Vad gör vacker utsikt och gott wienerbröd egentligen med Henry Moores stenskulpturer eller Antony Gormleys/David Chipperfields torn i betong (utöver att en känd trubadur slår bakut)? Filar inte somrigheten av samtidskonstens spetsighet på samma sätt som kantiga stenar med tiden poleras mjukt runda av saltvattnets vågskvalp?
Upprörelsen blir desto större när förhållandet konst och natur inte upplevs som softat; när följsamheten förbyts i vad som många ser som ett plumpt intrång - när konsten bestämmer sig för att synas annat än på den redan befintliga estetikens villkor. Lars Vilks får, med sitt Nimis & Arx på naturreservatet Kullaberg, betecknas som naturexploatörens enfant terrible - med ett konceptuellt upplägg bestående av juridiska (och fysiskt attackerande) implikationer snarare än en utsträckning av en vidunderlig natur. Är det inte så här som konsten ska upplevas (där den nu släpps in - eller ut)? Som ett engagerat rörande i grytan hellre än en pendang till glittrigt hav, vilstol och fika?
Men konsten kan också aktivt använda omgivningen som del i en motreaktion. Med Tensta Konsthall i Stockholm har samtidskonsten tågat in i en invandrartät miljonprogramsförort - den raka motsatsen till vacker natur. Resultatet har blivit en konsthall som rönt lika stor uppmärksamhet för sin lokalisering som Kivik Art.
På köpet har diskussionen om konstens tillgänglighet fått nytt bränsle, diskussionen om huruvida den konstintresserade ska ta sig till institutionen eller tvärt om, huruvida samtidskonsten förenar eller exkluderar.
Frågan är ideologiskt sprängstoff - ska institutionen erbjuda samtidskonst i form av en semestertripp ut i det perifera eller existerar den med fördel lättillgängligt bakom husknuten?
Martin Hägg
kultur@kvp.se
