Vad gör en konstkritiker? En konstkritiker ska kritisera konstutställningar. Det kan nog alla vara eniga om. Och en konstutställning består av konstverk.
Men hur får jag syn på konstverket? Jag ställer mig framför det och tittar efter. Eller? Det verkar lätt, men är komplicerat.
Ulf Linde hävdade (inspirerad av Marcel Duchamp) att betraktaren skapar verket. Det ligger något i detta. Konstkritikern, som naturligtvis också är en betraktare, skapar således verket som han själv recenserar. Betraktarens roll är att få exempelvis en målning "att övergå från stum materia till att bli ett konstverk". Det vilar således ett tungt ansvar på kritikerns axlar. Lätt för kritikern att skapa ett Frankensteins monster som han sedan försöker slakta.
Men hur konstruerar kritikern det verk han ska kritisera?
Jo, han tittar bort, går omvägar. Läser katalogtexter, talar med curatorn, galleristen eller konstnären. Detta är dock riskabelt. Inte minst för konstnären, framför allt för de som är i början av sin bana. De kan förstöra sina konstverk. Jag har råkat ut för det ett stort antal gånger.
Håll tyst! Säg inte mer, tänker jag då. Du gör ditt konstverk en otjänst, förminskar det, trivialiserar det, eller pumpar upp det så att ett löjes skimmer faller över det!
Numera tränas konsthögskolornas elever i att tala om sina verk. De blir allt skickligare på att väva teorier kring sin konst.
Konstens utveckling har inneburit att fler och fler av verken har blivit osynliga. Det började med modernismen. Låt mig ta ett exempel. Mark Rothkos stora abstrakta så kallade "color field"-målningar, exempelvis till de Fyra årstiderna, har kritiker sett som uttryck för "sorg och lidande" och att de föregriper Rothkos självmord. Detta är dock inget vi kan se. Det vi ser är olika färgfält och geometriska figurer.
Men värre är det med samtidskonsten där texten ofta spelar huvudrollen. Christian Anderssons utställning på Moderna Museet i början av året är ett utmärkt exempel. Hans verk
Paper Clips som består av bland annat 49 lerkrus sammankopplade med hjälp av koppartråd. I katalogen kan man läsa att installationen med lerkrusen är en rekonstruktion av något som man har tolkat som ett forntida batteri vilket upptäcktes i Bagdad. Katalogskribenten påpekar att om detta stämmer så har batteriet funnits i två årtusenden före Alessandro Voltas 1800-uppfinning. Och klämmer till med; "Ställd inför vad som förefaller vara en anakronism måste betraktaren för det första undra huruvida detta är sant eller ens möjligt och följaktligen för det andra bli spelplats för ett smärre epistemologiskt sammanbrott under kampen att ta till sig en sådan revisionistisk information." Inget av detta kan vi se. Det är osynligt.
Om samtidskonsten behöver massor av text så klarar sig modernismens verk bra utan teorier om vad verken handlar om. Rothkos målningar är estetiskt tilltalande och kan avnjutas utan att betraktaren måste läsa in sig på Rothkos konst. Detta är modernismens och den äldre konstens styrka. Samtidskonsten saknar oftast den estetiska dimensionen och kräver därmed mycket text.
Är det då så illa att vi konstkritiker sitter och väver kejsarens nya kläder? Ja, det måste man nog tillstå.
Den materiella basen är bara en liten del av verket. Resten konstrueras och tillskrivs verken i en förvånansvärd enighet. Konsensus råder inom kritikerkåren. För det allra mesta.
Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se
Fotnot. I kväll blir det ett samtal om konstkritik på Malmö konsthall klockan 19-21 under rubriken
Öppet samtal om konstkritiken i en växande region. I panelen: Linda Fagerström, Elena Tzotzi och Dan Jönsson. Moderator: Thomas Millroth.
