Varannan sommar sedan 2007 beger jag mig till obekanta miljöer i Köpenhamn och går in i oförutsägbara möten med staden och dess invånare. Ödemarker i utkanten, ruffiga kvarter på Nørrebro, en sjö eller boxningsklubb blir arenor för platsspecifikt utformad konst och performance. Allt i regi av Köbenhavns Internationale Teater i ett tioårsprojekt kallat Metropolis, som varvar festivaler med laboratorier.
I år gästas Köpenhamn av den franska performancegruppen Ici-Même, som i kvarteren kring Hovedbanegården iscensätter City SoundConcert. Vi besökare ombeds att sluta ögonen för att låta oss guidas runt, en och en, bland stadens ljud och dofter. 90 minuter pågår promenaden, i en urban kakofoni av sirener, S-tåg, bussar, bilar, reklamutrop, rullande resväskor och röster.

Jag lyssnar nyfiket efter italienare (Köpenhamn tycks ha många italienska turister), svenskar och danskar. Eftersom jag själv inget ser inbillar jag mig att jag också är osynlig och därför skulle kunna närma mig och tjuvlyssna på människors doku-dramatik.
Dofterna är pregnanta och vägledande för närvarokänslan: popcorn, hamburgare, olja, svett och urin ger distinkta signaler ur en opolerad verklighet. Men det som gör mig lättare till sinnes är slingor av klassisk musik, som visar sig komma från en - hiss! Tänk att hissmusik skulle kunna skänka sådant välbehag.

Metropolis är också urban koreografi. I ett visuellt projekt, kallat Bodies in Urban Spaces, har den österrikiske koreografen Willi Dorner placerat akrobater, parkourartister och dansare i bisarra positioner på Vesterbros gator och torg. De hänger och klamrar sig som insekter på husväggar, lyktstolpar, papperskorgar, eller kramar träd och pressar in sig i fönstersmygar. Tanken är att artisterna ska rikta våra blickar mot stadsdekoren. Men ärligt talat framstår det mest som en trevlig lek, där man ibland förundras över hur ungdomarna lyckats placera sig i pyttesmå prång.

Mer originell är koreografen Helle Fuglsang, som specialiserat sig på möten mellan performanceartister och "verklighetens aktörer", med projekt på byggen, fiskauktioner och i baskethallar. Till årets Metropolis har Fuglsang skapat projektet Box, som utspelas på thaiboxningsklubben Muay Thai.
Sent på kvällen släpps publiken in i en graffitisprakande, före detta brandstation, där ungdomar av olika etniska ursprung möts i ett kraftfullt träningspass. En DJ eldar på rytmen och fyra dansare gör konstnärliga utspel mitt bland boxarnas kickar och slag.

Genom att sammanföra dansare och boxare i olika konstellationer utforskar Helle Fuglsang likheter och skillnader mellan disciplinerna. Box visar paralleller i ritualer och koreografi, men lyckas inte på djupet belysa huruvida kampsporten når det sublima eller dansen kan bli renodlat våld.

Theresa Benér
kultur@kvp.se