Döden har genom årens lopp väl inte precis varit det vanligaste motivet i småbarnslitteraturen. Men så gavs ett par bilderböcker plötsligt ut, främst Ulf Nilssons och Anna-Clara Tidholms prisbelönade och fina bok Adjö, herr Muffin (2002), om ett marsvins sista dagar i livet, och det norska barnboksparet Gro Dahles och Svein Nyhus Roy (2009), om en pojkes sorg efter sin döda hund. Båda dessa böcker har också dramatiserats och spelats som barnteater, den sistnämnda med urpremiär på Teater 23 i Malmö i fredags.
I Monica Wilderoths dramatisering och regi har bokens namnlösa pojke bytts ut mot en dito flicka och lillmatte (Märta Lundin), som har förtvivlat svårt att acceptera att hennes hund och tillika livskamrat Roy inte lever längre. I Hansson Sjöbergs vackra men kärva scenografi, ett stiliserat och ganska mörkt landskap med kala vita träd bland vilka de många olika scenerna utspelar sig, har man fint bevarat bokförlagans känsla av höst och förgängelse. Det lilla gravkorset till Roys minne fungerar bra som scenografiskt ledmotiv och som den grundsymbol för döden som flickan och hennes kamrater, föräldrar, kusiner och mormor (samtliga spelade av Ann Katrin Andréasson och Gustav Bloom) har att förhålla sig till.

Lundin gestaltar den sorgeprocessande flickans många olika känslolägen med barnets intensitet. Humörsvängningarna leder från de inledande frågorna om var den döde Roy nu egentligen befinner sig, via utåtagerande reaktioner som trots och ilska — en terapi går ut på att svära tyst för sig själv under skollektionen, och en annan på att ikläda sig självaste Guds roll och försöka befalla Roy att komma tillbaka till livet — till nedstämdhet, gråt och slutligen en vemodig acceptans av naturens gång. Uppsättningen understryker också tydligt hur vuxenvärlden många gånger hanterar sorgen och frågorna om döden betydligt sämre än barnet. Varken pliktskyldigt trösterika budskap om att Roy säkert är i Hundparadiset och mår jättebra, eller tvärtom krasst uppriktiga uppfattningar om att hunden inte finns längre och att döden bara är ett evigt ingenting, förmår inte lindra flickans sorg. Istället lär hon sig, helt på egen hand, att smärtan är en del av livet och att det som inte längre finns hos oss lever vidare i våra minnen och hjärtan. Kloka slutsatser i en fin liten föreställning.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se