Kurt (Björn Löfgren) lever ett inrutat men behagligt liv med hustru Annelise (Ann Katrin Andréasson) och lille sonen Bud (Henrik Bergström), och han älskar sitt jobb som truckförare. Men när han på en fest med Annelises vänner – det vill säga doktorer och arkitekter och sådana med viktiga jobb där man får ha personsökare – blir retad för sina simpla ar-betsuppgifter, rämnar Kurts självbild och han drabbas av tvivel. Så ser upplägget ut i Erland Loes bok Kurt quo vadis?, som Ellenor Lindgren gjort en pjäs av och som Bengt Andersson och Frederik Sjögren bearbetat i den föreställning som nu haft premiär på Teater 23.
Scenbilden domineras av en stor rörlig metallkonstruktion som med enkla handgrepp kan förvandlas från Kurts truck till familjens bostad, från båt i Östersjön till fängelsehåla i de tyska skogarna. Ty nöden är uppfinningarnas moder, och Kurts kris leder honom till insikten att han vill göra något stort och viktigt i livet och bli berömd.

Kurts förändring sker först med hjälp av Spåkvinnan och Dammsugarförsäljaren (två av de många småroller som Andréasson och Bergström i ett rasande tempo ikläder sig), som utgör incitamenten till ett liv som dammsugande superhjälte i guldiga trikåer. Men den goda föresatsen att tillsammans med den nu plötsligt smarte och språkkunnige sonen Bud göra världen renare genom att helt sonika dra fram överallt med sin dammsugare, visar sig inte vara lika upp-skattat i alla läger.
Det här är en fartfylld och charmant konstruerad historia, där de scentekniska finurligheterna och de tre skådespelarnas förvandlingsnummer, slapsticks och klockrena karikatyrer bildar en övertygande och förförande enhet. En jazzig föreställning om en klassisk folkhemshjälte, som på sin väg mot självinsikt drar ned spontana applåder och där publikskratten porlar fram ur såväl unga som gamla strupar.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se