Den kinesiska utställningen på Ystads konstmuseum är sammanställd enligt principen att förena motiv och teman. Konstnärerna kunde ju också ha placerats var för sig. Hade jag då sett större skillnader och olikheter istället för att som nu tycka att de har ett likartat, nästan gemensamt uttryck?
Som om alla konstnärerna (åtta män och en kvinna) respresenterar samma nya, moderna konstriktning från Kina. Fast det kanske är bra att utställningen gjorts precis så här? Det blir en betoning av västvärldens okunskap om konstlivet i Kina.
Facing China visar holländaren Fu Ruides samling av samtida kinesisk konst. Utställningen turnerar i Europa och domineras av måleri men visar också några skulpturer och träsnitt.

I målningarna förenas kinesiskt bondemåleri, såväl rysk som kinesisk revolutionär propagandakonst och diverse influenser från europeisk konsthistoria – Matisse, Mondrian och, inte minst, popkonsten. Föreställande, figurativt och stiliserat, ofta klatschiga färger. Ibland superrealistiskt till uttrycket men smått surrealistiskt till innehållet.
På första våningen finns fyra konstnärer i samma rum med ett tema som kan vara: Se kinesen som individ. Yang Shaobin har målat förvridna ansikten medan Tang Zhigang porträtterat barn med svarta ögon eller blåa tårar. Rummet innehåller även Fang Lijuns huvuden i guldmetall på smala stänger och en väggskulptur av Chen Qing Qing. I ett fönster från Qingdynastin har Chen placerat en byst i maoistisk uniformsjacka, ur halsen växer ett träd och på alltihop kryper råttorna.
De samlande orden – oro och tomhet – följer med upp på andra våningen. Här återkommer samma kineser, både som kollektiv och individ, i närbild och helfigur på målningar och stora träsnitt av ovannämnde Fang Lijun, Yue Minjun, Zhao Nengzhi och Zhang Xiaogang.

Varför är männen nakna? Och skalliga? Varför så märkligt orangeröd hudfärg? Varför flyger Yues män på en gås? Och varför skriker plötsligt en av Fangs träsnittsgubbar? Vad betyder de gula (blinda?) fläckarna på Zhangs porträtt av far och dotter?
Bilder som i ett vakuum, i väntrummet mellan historia och framtid. Ibland krockar tradition och modernitet, Kina och Västvärlden – främst på målningarna av Wei Dong, den mest politiske konstnären. Wei klär av de kvinnliga rödgardisterna. De blottar könet, en halvnaken kinesiska blir korsfäst och en annan poserar naken med en cocacolaflaska i hand. Men vad har geten på målningarna att göra?
Liu Ye befinner sig lite vid sidan om, både konstnärligt och fysiskt. Hans tavlor har packats tätt-tätt i ett litet rum för sig. I självporträttet som pojke sitter Li och läser vid ett bord, bakom honom hänger en tavla av Mondrian. På en annan målning, Der rote Apfel, syns en tavla av Jan van Eyck och han har även målat ett porträtt av
H C Andersen, som sticker ut tungan.
Samtidigt anknyter Liu Ye med sitt stilisererade uttryck och klara färgval till dagens västerländska popkonst. Lius målningar kan likna rutor i något franskt seriealbum.

Bengt Eriksson
kultur@kvp.se

FOTNOT: Utställningen har en egen hemsida: www.facingchina.com