Den senaste tiden har erbjudit ofrånkomliga tecken på ett akut kristillstånd för vår samhällsekonomi och vårt sätt att leva.
Bortom börsmäklarnas privata panik grinar alla de som skott sig på luftaffärer – globala penningaktörer som tjänat procentsatser på ekonomiska processer som nu lett till att privatpersoner, banker och länder bankruttförklarats.
I nationella sammanhang åkallas statlig hjälp av just de privata aktörer som arbetat så intensivt på att avskaffa statlig inblandning. Som privatperson inser jag att det nationella perspektivet, föreställningar om frihet och mänskliga rättigheter förändras drastiskt och dramatiskt. Det visar sig nu att de som avskytt staten även föraktat rättsstaten.
Förljugenheten och den kriminella ekonomin har nått ett omfång som håller på att nivellera alla klassiska moralföreställningar, men trots det är populärkulturens hetaste saga den om vinnaren som kammar hem allt.
Då uppstår ett oerhört glapp, eftersom det nya är att vi som enskilda drabbas direkt av förändringarna. Oavsett antalet uttagningar och tävlingar för att kora kärlekskollrigaste bonde eller slugaste idol – slagen träffar dig och mig, nu!
Går man bredvid en så kallat framgångsrik människa i det nuvarande samhället talar hon oftast oupphörligt i mobiltelefon och ignorerar ens närvaro, därför att det viktiga föreges utspela sig någon annanstans. Hur värjer man sig mot känslan av betydelselöshet i det ögonblicket, och hur undgår man att dras med ner i samhällstillståndets malström?
På en gata i London såg jag en installation med falska aktier, brinnande ljus, kransar och texten ”In Memory of the Boom Economy”. Och jag insåg – med en glasklar känsla av ”Romarrikets uppgång och fall” i kroppen – att det är till Rom och antiken man måste styra stegen för att undersöka parallellerna.
Behöver vi kanske lära något av det intima sambandet mellan den moraliska och den praktiska sidan i det romerska lynnet? Finns det inte en obändig kraft i Kants aktualisering av romersk dygd som punkterar nutidens egomaniska hållning: ”Allting har ett pris, endast människan har ett värde.”
Samtidigt som camorran i Neapel har utsatt Roberto Saviano för dödshot, därför att han skrev boken
Gomorra i vilken han initierat beskriver kriminella strukturer och arbetsmetoder – vilka inte så lite påminner om den globala ekonomins – har nobelpristagare, författare och politiker världen över i ett upprop förklarat sig solidariska med Saviano. Människor som även de satt något på spel för att förändra vår situation: Dario Fo, Orhan Pamuk, Desmond Tutu och många andra.
Fallet Saviano handlar om hela vår kultur och vårt samhälle. En ung man i Neapel – som tvingas lämna sitt land därför att han mordhotas – vågade trotsa hela den kriminella ekonomin och uppmana till kamp för demokrati och rättsstat. Med extremt polisskydd upplever han just nu den totala ensamhetens plåga och längtar bara efter att kunna gå ut och ta en öl med en vän eller att kunna bli förälskad.
Jag läser Savianos tackbrev till undertecknarna i
la Repubblica sittande på Piazza di Santa Maria in Trastevere i Rom. ”Nu är jag inte längre bara författare”, skriver Saviano, ”nu har jag blivit allas röst”. Och han namnger i brevet de två klanledare som gjort stora investeringar i banker i Rom, Parma och Milano. Och läsarna hajar till inför modet att sätta fingret på den ömma punkten och inte bara viska.
Det nya i dag är uppblandningen av det kriminella elementet i de så kallade normala affärerna. Alla ser skuggan bakom Berlusconi men bara en vågar tala om den.
Saviano skriver: ”Ett land kan inte längre definieras geografiskt, utan mitt land är nu alla de kvinnor och män som bestämt sig för att göra motstånd mot de strukturer som urholkar rättsstaten.”
17 februari år 1600 brändes den påvekritiske munken Giordano Bruno som kättare. I det mörka Rom står jag sent på kvällen mitt på Campo dei Fiori och ser en ung kvinna fästa frihetens liljor vid inskriptionen på kättarens staty.
Hennes gest antyder att vår kommande värld handlar om civilkurage à la Saviano – eller undergång, som i det brinnande Rom.
Ulf Peter Hallberg
kultur@kvp.se
