Det kan på förhand inte låta mycket mer spännande: världspremiär i Brantevik på en pjäs om den tyske filosofen Immanuel Kant av en av konstvärldens mest omsusade och kontroversiella bildkonstnärer: norrmannen Odd Nerdrum. Och visst kittlar det till litet extra av att det österlenska konstgalleriet MårtenPers Källa inte bara visar en del av Nerdrums verk, utan i en lada tvärs över vägen nu snott till sig urpremiären på pjäsen Immanuel Kants sista dagar efter att självaste Nationaltheatret i Oslo i sista minuten refuserade den pjäs man tidigare antagit. Motiveringen till det iögonfallande förfarandet kan man bara spekulera i.

Denna intellektuellt intrikata inramning gör förstås att man låter sig tjusas till den grad att man glömmer att pjäsen också skall gestaltas i rummet. I en teaterlada, som i Henny Noremarks och Ola Sivheds scenografi visar upp filosofens arbetsrum, med en elegant matsal skymtande fram bakom stalldörrarna och lärdomsgigantens bibliotek uppe i höloftet, ges en rustik bild av filosofens ordningssinne. Här vandrar den pedantiske gamle Kant – liksom alla övriga roller utom en spelad av en kvinnlig skådespelare (Britt Louise Tillbom) – och delar ut sina vardagsinstruktioner till sin trogne betjänt Lampe (María Árnadóttir) under det att han citerar ur sina egna moralfilosofiska verk. Allt är så mycket frid och fröjd som det kan bli för en familje-och vänlös filosof på ålderns senhöst, tills han plötsligt tvingas konfrontera konsekvenserna av sin egen syn på konst och moral efter att ha fått oväntat besök av den berömde konstförfalskaren – eller möjligen demonen? – Han van Meegeren (Victoria Kahn).
Nerdrums pjäs, denna stridsskrift och partsinlaga mot konstvärldens åsiktsdiktatur, har sina dramatiska brister – den är tendentiös och bitvis alltför Nerdrumskt privat – men är som intellektuell text mycket intressant. Regissör Anna Kesar har, tillsammans med framför allt Tillbom och Kahn, lyckats gjuta genuint liv i den estetiska tvekampen. Mot Kants hyllning av det gudomliga geniet och förakt för ”hantverk” och ”talang” står van Megerens autonoma och lustfyllda syn på skapandet. En ideologisk strid lika aktuell idag som för 200 år sedan.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se