Det är hundra år sedan Gustaf Munch-Petersen föddes. Han var ett mångbegåvat barn av sin tid, skrev dikter på tre språk och målade tavlor som gav fritt utrymme åt fantasin. Han var upprorisk mot den överklass han kom ifrån, men var samtidigt beroende av den, inte minst ekonomiskt. Universitetsstudierna, bland annat för Ragnar Josephsson i Lund, blev kortvariga. Han skyndade hastigt vidare till bohemlivet på krogarna i Köpenhamn eller till krysolitgruvorna på Grönland där han en tid arbetade. Så småningom verkade han ha slagit sig till ro efter att ha bildat familj och bosatt sig på Bornholm. Men en dag var han borta, hade utan förvarning begett sig till Spanien och anmält sig som frivillig i de internationella brigaderna. Under den republikanska arméns kaotiska återtåg vid floden Ebro på våren 1938 stupade han, nyss fyllda 26. Inget vet om eller var han ligger begravd.

Han hade hunnit ge ut inte mindre än fem böcker där han i de svenska och finlandssvenska modernisternas efterföljd gjorde sig till språkrör för en ny, omvälvande vitalism. Böckerna bemöttes antingen med tystnad eller med hånfulla kommentarer i pressen och förblev till största delen liggande osålda. Hånfullheten gällde nog framförallt de genomgående små bokstäverna som han använde inte bara i sina dikter utan till och med i den impressionistisk flimrande utvecklingsromanen simon begynder. Han torde ha varit först i Norden med detta tilltag, särskilt chockartat kanske i ett land där alla substantiv ännu inleddes med stor bokstav.

Läser man hans dikter i dag ter de sig nog en smula tonårsmässiga i sin uppjagade känslomässighet. Men unga döda lämnar ibland överraskande djupa spår. Ett senare exempel är en annan dansk poet, den självmördade Michael Strunge, som ju blev Malmöligans idol. Ole Sarvig, på sin tid ett tungt namn i dansk litteratur, berättade för mig att han som ung läste Gustaf Munch-Petersen med hänförelse. Det var till och med därför, underströk han, som han kom att under flera år bosätta sig i Spanien.

Men det var undantag. Som poet var Munch-Petersen länge misskänd. Hans slutliga öde berörde mer än hans dikter. Inte heller målningarna som han 1935 hade ställt ut tillsammans med övriga, sedermera berömda skandinaviska surrealister hölls i minne. Efterhand har dock intresset ökat, de samlade skrifterna utkom på 60-talet och flera biografier har nedtecknat vad som har funnits att nedteckna.

I sin sista bok som hette kort och gott femten digte (och som utkom när han redan befann sig i Spanien) vände han sig till de makter som styr vårt öde, och bad:

giv mig lys for mit virke,

magter, lad mig ikke dø unyttig,

mægtige brænd eders mærke

dypt in i mit vaklende sind –

Gustaf Munch-Petersen var allför tidigt ute och förbleknade alltför snabbt. Alldeles onyttigt blev hans liv dock inte: han är numera allmänt erkänd som modernistpionjär.

Lasse Söderberg

kultur@kvp.se

FOTNOT. I dag samlades Danskt-svenskt författarsällskap på Loftet, Hedmanska gården i Malmö, kl 15, för att minnas Munch-Petersen. Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet har just gett ut hans "solen finns" (Makadam förlag). Och Malmöligan – poetgäng från slutet av 80-talet, början av 90-talet, bland andra Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, Martti Soutkari.