Enligt en undersökning av de 776 filmer som deltog på marknaden på filmfestivalen i Cannes i år var totalt 55 skräckfilmer. Av dessa var två (!) regisserade av kvinnor. Eller varför ett utropstecken, förresten. Kombinationen Cannes och skräckfilm kan ju inte bli annat än lika med total katastrof vad gäller kvinnlig representation.

För att visa att det naturligtvis finns en jäkla massa bra genrefilm gjord av kvinnor anordnades Day of Herror i Malmö i helgen. Bakom evenemanget stod fyra studenter från Kulturadministration i Lund, som försedda med spindelnät, avhuggna händer och burkar med Red Blood från Transylvanien flyttade in i föreningen Karavans – perfekt i sammet – draperade lokaler.

Jeanette Höljefors, Isabel Rescala Larsson, Frida Wallin och Asfaneh Larsson har alla sysslat med film på olika sätt tidigare och menar att de här filmerna finns där ute. Om man verkligen vill hitta dem. Till internationell hjälp finns till exempel amerikanska Viscera festival, en organisation som lyfter fram skräck gjorda av kvinnor.

I kvällens två kortfilmsprogram bestående av totalt 24 filmer, på allt mellan tjugo sekunder och tjugo minuter, hittade jag mycket riktigt, ruskigt bra. Som Mockingbird, av Marichelle Daywalt, som effektivt bygger skräck på några sekunder, eller Zeke, av Dana Buning, om en morbid nyskastrerad katt med hämndbegär.

Går det då att se att en skräckfilm har en kvinnlig avsändare? Ja, några av kortfilmerna har tydligt omkastade roller. Som Twist, av Melanie Light, där en kvinnlig förföljd joggare plötsligt tar över maktrollen. Eller suggestiva Rov av begåvade Ninja Thyberg, där några kvinnliga vargar hittar en liten söt manlig rödluva i en vanlig trist, svensk, trappuppgång. Men här finns också, vill jag påstå, en markant närvarande humor, en avsaknad av sexuellt våld och i princip rakt över linjen kaxiga kvinnliga huvudroller.

Till och med i kvällens långfilm, 80-tals-slashern Slumber Party Massacre av Amy Holden Jones, så är tjejerna på topp. Manuset, skrivet av feministaktivisten Rita Mae Brown, var från början avsett att driva mer med genren. Men duon tvingades, av stelbenta producenter, att anpassa sig till mallen. Trots detta lyckas de se till att de nakna brösten i duschen efter skolbasketen och de minimala out-fitsen på pyjamaspartyt bara blir en liten del av de 18-åriga flickornas personligheter. De blir aldrig objekt och bimbos, medan killarna som hänger runt dem inte verkar ha mycket i hjärnan. Men så är det också de sistnämnda som ryker först för galningens borrmaskin.

Camilla Larsson

kultur@kvp.se