Mitt i blickpunkten, på framkanten av Malmöoperans stora scen, står en låg sten, några flämtande lyktor, ett svartvitt fotografi och en blomma. Vem är död? När Micaëla kommer in med brevet från Don Josés mamma finns det bara ett svar. Den här centrala minnesplatsen måste vara regissör Hilda Hellwigs snillrika sätt att berätta för publiken att mammagrisen Don José nu kommer att bli itutad en massa lögner av Micaëla som ofta brukar vara sprickfärdig av moral och dygd. Om mamman är död måste Micaëla själv ha skrivit brevet där det står att Don José bör gifta sig med henne. Hon är i så fall listigare än Carmen. Men ingenting i Cecilia Lindwalls spel tyder på det, så det kanske ändå är som publiken från andra raden säger i pausen: det måste vara någon i Malmöoperans personal har dött. Detta blir dock aldrig uppenbarat.

Nästa gåtfulla ljuspunkt i denna uppsättning är en dvärg vid namn Piccolino, spelad av Keijo J Salmela, som även lyste upp Rucklarens väg (2009) på samma scen. Vad han egentligen gör där är oklart. Men han har en scenisk självklarhet som flera av sångarna saknar.

Hellwigs Carmen utspelar sig i en diffus modern tid där massan hyllar den som för tillfället har övertaget. Scenografen Herbert Murauers tobaksfabrik ligger bakom graffitimålade betongväggar. Lillas Pastias bar har zigenartema och modern pole dance som underhållning. De romska smugglarna pluggar strategier i en skola långt uppe i bergen. Murauer jobbade med film i Kungliga operans Flickan från västern och här bjuder han på 30-tals-Disney, samtida fotbollsmatch och äkta tjurfäktning. Eftersom den händelserika tjurfäktningsfilmen storbildsrullar samtidigt som Don José och Carmen har sitt ödesdigra slutgräl är det lite svårt att tänka på rätt sak. Parallellen är dock klar som korvspad redan efter den första framstöten.

I vanliga fall brukar Carmen ha övertaget om Don José, men Astrid Robillards mezzo räcker inte till för den här rollen än, i alla fall inte över hela registret, hon måste bokstavligen klättra upp på en hög ställning för att man ska tro på hennes attraktionskraft.

Don José (mjuka tenoren Joachim Bäckström) pendlar mellan hopp och förtvivlan. Han velar mellan madonnatypen Micaëla och den förment horaktiga Carmen, men här har han även fått en ny sorts brutalitet som i tredje akten förändrar maktbalansen i förhållande till Carmen i ett slag. Han misshandlar henne inför alla andra, får ner henne på knä och gör en gest mot skärpet som om han dessutom tänkte tvinga till sig en avsugning. Eftersom det kommer så opåkallat och är så illa förberett blir det bara dumt.

Hilda Hellwig kan formulera de stora tankarna om frihetens väsen och demoniserandet av den andre, och gör så i programbokens intervju. Men regin är både omusikalisk och svepande. I kombination med Christian Badeas svårtydda dirigeringskonst blir resultatet lamt och svalt. Carmen är en av operahistoriens mest lättillgängliga och livliga verk. Men om någon ska känna något när Carmen dör blodig i Don Josés armar måste man få chans att komma henne nära på vägen dit.