Frågan om ett nytt Malmö konstmuseum är lika ihärdigt återkommande som flugorna en varm sommardag. Ihärdigheten är förståelig. Vad är väl ett tilldelat utrymme inne i Malmöhus slott i jämförelse med utställningsrum som Frank GehrysGuggenheim i Bilbao, Arken i Ishøj utanför Köpenhamn eller MOMA i New York?

Den som tydligast personifierat denna dröm om ett nytt Malmö konstmuseum är väl museets avgående chef Göran Christenson.

Av hans 25 år som chef bidde inte ens en tumme.

Men ett eftermäle kan som bekant tecknas på olika sätt. Christenson har i ärlighetens namn också medverkat till att bygga upp en samling nordisk samtidskonst utan dess like i Norden. Sedan tidigare har museet bland annat den största samlingen rysk konst utanför Ryssland.

I efterhand framstår konstmuseets medvetet nischade samling som ett verkligt lyckokast. Medan andra museer frenetiskt sökt täppa till hål – alltså skapa samlingar som täcker in allt – har Malmö konstmuseums specialiseringar gett museet en egen identitet, ett självklart existensberättigande vid sidan av alla världens konstmuseisamlingar à la smörgåsbord.

Men det hjälper föga när skalet ser ut som det gör.

För i en tid där arkitekturen synes vara inbegripen i en aldrig avstannande innovationstävling har den konstintresserade publiken kommit att vallfärda lika mycket till en flashig byggnad som till byggnadens innehåll.

Paradoxen i det hela är att Malmö konstmuseum både är stort och användarvänligt. Hur många, i alla fall svenska, konstmuseer kan erbjuda en utställningsyta på 2 000 kvm – dessutom garanterat befriad alla svårtämjda arkitektoniskt krumbukter? Att museets samling av 40 000 verk gapar efter ännu mer yta är en annan sak.

Museets nye chef, vem det än blir, har en grannlaga uppgift. Möjligen är det mediala och publika kravet på att konstmuseer måste vara arkitektoniska landmärken en övergående trend - i så fall bör en ny museiledning framför allt ha is i magen. Alternativet är att plocka upp Göran Christensons megafon och fortsätta ropa på hjälp - likt kaptenen på ett i all evighet sjunkande skepp.

Martin Hägg

kultur@kvp.se