Teater Terrier finns inte mer. Men något av den vitalitet som vi vande oss vid att få oss till livs hos den numera nedlagda malmöitiska frigruppen, kan nu ses på Malmö dramatiska teater.
Med Jenny from Hörby har två före detta Terrier-anhängare tillsammans skapat en kontroversiell pjäs om ett tabubelagt ämne.
Föreställningen har visserligen sina svaga punkter och trampar runt på en hel del ömma tår, men den leker och laborerar friskt med både teaterrummet och textens lager på ett sätt som är – vad man än tycker om historien – friskt och väloljat.
Jenny växer upp i Hörby. Som barn förlorar hon sin familj i en bilolycka och växer sedan upp med sin moster. 18 år fyllda kliver hon för första gången in i studion hos porrfotografen Christer, som vid åsynen av den unga kvinnokroppen efter ett snabbt övervägande och det obligatoriska ligget, väljer att investera i en bröstförstoring. Jenny Svensson blir porrstjärna i USA; hon blir Jenny Sweed.
Dennis Magnussons manus saxar snyggt mellan episoder i Jennys liv. När dåtid glider in i nutid och tillbaka placerar sig Dennis Sandins regi tätt inpå texten.
Skådespelarna kan stå och vänta på sin tur uppe på scenen, i stället för i kulissen.
Här vilar många rum i rummet, vilket gör gränserna mellan mosterns kök, Christers porrsoffa och en hotellsäng i Cannes illusoriska. Konsekvensen blir ett ensemblespel med stark närvaro och en koncentration som bränns.
Hanna Sjögren-Devrient är iskall som den kompromisslösa Skånetjejen.
Transformeringen från gymnasieelev i T-shirt som ser bröstproblem i proportioner-na, till fullfjädrad porrartist, är bergfast.
Katarina Lundgren-Huggs moster är måhända full av smärta inför det som sker och har skett, men hennes överlevnadskraft är egentligen inte mindre än systerdotterns.
Karin Lithman gör en barndomsvän med fniss och finess och visar därtill att hon behärskar ett mångskiftat birollsgalleri. Alexander Karim och Tom Ahlsells pojkvän respektive fotograf axlar roller som öppnar upp för mindre varierande gestaltningar, men som sådana fungerar de utan problem.
Slutligen blir min invändning, trots upphovsmännens förmodade önskan att ge porrstjärnan som karaktär röst och upprättelse, att porträttet av Jenny ändå blir alltför endimensionellt.
Det faktum att hon aldrig darrar på klacken, aldrig fumlar med orden och allt-för sent sviktar med känslorna, skapar en figur utan riktig trovärdighet.
Problematisk blir också den lätt förlöjligande framställningen av en moster full av omtanke.
