Att John Gays legendariska teaterpjäs och operaparodi Tiggarens opera har närmare 300 år på nacken är lätt att glömma – så förknippad med 1900-talets politiska teater är den, främst förstås genom Bertolt Brechts och Kurt Weills omarbetning till den lika älskade Tolvskillingsoperan.
Att stycket åldras med behag kan ju också tas som intäkt för dess tidlösa karaktär. Och visst är det så, att dramats hänsynslöse gangster, den undre världens okrönte konung MacHeath (Mackie Kniven), är en figur som i alla tider och i alla samhällssystem smugit runt i skuggorna, oavsett om platsen varit 1700-talets London, Weimarrepublikens Berlin eller vår tids mindre bemedlade stadsdelsområden.

När nu skådespelaren och komikern Johan Wahlström (regi) och kompositören Ulf Dageby (musik) tillsammans sätter upp Tiggaroperan på Helsingborgs Stadsteaters stora scen, är det också med en uppsättning som understryker just girighetens och omoralens universella karaktär.
Här är inte bara MacHeath (Tobias Borvin), utan också den lika samvetslöse förbrytaren Peachum (Jan Nielsen), den vulgära undermänniskan Fru Peach (Evamaria Björk) och den korrumperade fångvaktaren Lockit (Lars Wiik) ”barn av vår tid”, för att citera Dagebys legendariska Nationalteatern.
Det faktum att det alltid funnits typer som aldrig dragit sig för att utnyttja den lilla människans längtan och drömmar, hör liksom till moralitetens dramaturgi, men i Helsingborg levereras budskapet snarare medelst förströelse än förtänksamhet.
Den komiska musikaltragedin ackompanjeras så av Dagebys illustrativa ljudmattor och rock’n’roll-toner från husbandskvartetten på scen, och musikmässigt talar vi här om ett slags uppdaterat Tältprojekts-komposition.
Uppsättningen bjuder också på ett bisarrt personage, där framför allt Björks Fru Peach firar triumfer som festligt vrak, liksom Inga Ålenius mondäna Dolly vinner publikens hjärtan med sin krassa livsfilosofi.

Men det hjälper inte, för den här kabaréartade balladoperan känns illa repeterad, där inte alla skådespelare verkar helt bekväma i sina roller, där mikrofonreplikerna känns stolpiga och där det skaver en hel del mellan dialog- och sångpartierna.
Dessutom måste man ställa sig en smula tveksam till själva castingen, där skönsjungande Borvins Macheath inte är mycket till skurk, utan snarare en smågullig svärmorsdröm med bus i blicken. Eller är det just så den cyniska roffarmentalitetens anlete ser ut idag?

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se