Att Institutet blev uppsagt från sina lokaler på Norra Vallgatan i Malmö skedde alldeles säkert på tvivelaktiga grunder. Men å andra sidan passar det kanske inte teatergruppen så illa att ambulera, att rycka ut där det brinner, att gästspela i och om den verklighet som inte alltid förmår slå rot på en fast scen.
Helt avgjort borde det också ligga närmare deras egen teaterideologiska hemvist – om man nu kan tala om en sådan – att inte längre på ort och ställe odla sin myt i det subventionerade strålkastarljuset, utan snarare smyga runt i skuggorna och, som de själva uttrycker det, ”vara där ljuset inte faller”.

Första uppsättningen som hemlös är hur som helst Ludvig Uhlbors Operation cykelhjälm på Inkonst, där själva uppslaget, den moraliska sporren, på papperet tycks vara en lika angelägen som ”Institutisk” måltavla. Pjästiteln associerar både till krig och svenskhet, två oförenliga storheter i vårt moderna nationalmedvetande.
Åtminstone tills den svenske mannen nu fått möjlighet att genomgå sin förvandling från en demokratisk, feministisk och pappaledig oskuld till en våldsverkande sexsymbol i krigets Afghanistan.
Ur detta faktum (att Sverige skickar ut svenska soldater i krig) har Uhlbors, regissör Anders Carlsson och de båda scenmedverkande (Rafael Pettersson och Pia Niemi) arbetat fram en estetisk fantasi, ett slags installationsteater där lösryckta och repetitiva repliker, understödda av sexistiska utfall, främlingsfientliga slagord och våldsinslag, fungerar som vapen till den nyvakne svenske stålmannens försvar. Med hjälp av videoprojektioner och bandinspelningar har man gjort intertextuella kopplingar till Joseph Conrads Mörkrets hjärta och förstås till Coppolas fria tolkning av densamma i filmen Apocalypse now.
Den cyniske dödsängeln Kurtz måste ju till varje pris elimineras, vare sig man är en amerikansk psykopatisk stridspitt eller en svensk ISAF-soldat iklädd cykelhjälm.

I likhet med exempelvis Elfriede Jelinek hemfaller Uhlbors/Institutet aldrig åt den moraliska indignationen som dramatiskt uttrycksmedel, utan förstärker tvärtom det onda och karikerar det in absurdum för att därmed demaskera det med dess egna metoder.
Strategin är inte ny – varken hos Institutet eller den samtida europeiska teatern – och i det här fallet inte heller särskilt effektiv. Åtminstone som incitament till allvarligt menade frågor om huruvida Sverige verkligen är på väg att förvandlas från fredlig samförståndskultur till krigförande nation är uppsättningen alltför självuppfyllande och sluten.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se