Sedan Teatr Weimars konstnärlige ledare och numera också prefekten Jörgen Dahlqvist härom året knöts till Teaterhögskolan i Malmö, har det hänt saker på institutionen som i allt väsentligt haft en tydlig och god inverkan på teaterlivet i staden och regionen i stort. Ett intensivt nätverkande, en oupphörlig nyfikenhet och en medveten strävan efter att korsbefrukta scenkonstens många olika traditioner och uttryck, idéer och tillämpningar, har börjat ge frukt, bland annat i form av nya projekt och dramatiska konstellationer.
Ett stort steg i den här riktningen togs ifjol när Teaterhögskolan och Språk- och litteraturcentrum i Lund (båda tillhörande Lunds Universitet) äntligen bestämde sig för att förena sina båda sidor av samma mynt genom att starta en ny kandidatkurs, Teaterns teori och praktik, som erbjuder olika tvärvetenskapliga sammankopplingar mellan det teroetiska studiet av och de praktiska aspekterna på teatern som konstform.
När Teaterhögskolan sistlidna vecka bjöd in till en tre dagar lång Vårsalong på sin egen Bryggeriteatern var det ytterligare en påminnelse om att energin och innovationslustan i huset uppenbarligen har kommit för att stanna. Festivalprogrammet, bestående av egna föreställningar, gästspel och readings av och med masterstudenter, doktorander och före detta elever, vittnar hur som helst om en teoretiskt medvetenhet och kritisk hållning väsensskild från bilden av skådespelaren som regissörens boskap (Alfred Hitchcock).

Här är aktörernas egna programförklaringar inte sällan att likna vid avancerade miniavhandlingar i postmodern teoribildning eller filosofisk estetik. Nu säger visserligen den teoretiska kunskapen eller konstnärliga formmedvetenheten inte ett dyft om det enskilda dramatiska verket eller den individuella gestaltningsmässiga prestationen som sådan. Däremot är det tveklöst så att kännedomen om olika typer av formspråk och insikter i det vanskliga förhållandet mellan text och scenisk utformning kan vara värdefulla verktyg för teaterarbetaren när han eller hon skall orientera sig i olika scenkonstnärliga riktningar eller göra egna upptäckter och skapa nya uttryck.
Medvetenheten tycks hur som helst högt utvecklad när de skådespelande masterstudenterna Anna Fabricius och Robert Bolin respektive Mattias Malmgren och Stina Mårtensson (de två sistnämnda medlemmar i kompaniet Cre8 Art Company) presenterade Nobelpristagaren Gao Xinjiangs Dialoger och genmälen respektive den egenhändigt skapade föreställningen Små fötter små skor.
Båda produktionerna utvecklar sig till ett slags på en gång lyriska och närmast brutalt fysiska tvekamper mellan man och kvinna; balanserar mellan ömsom filosofiska, ömsom banala dialoger och musiksatta dansnummer och stiliserade koreografiska tablåer med svartsjuka och tillit, närhet och distans som övergripande motiv. På så vis placerar man föreställningarna i rummet någonstans mellan den mimetisk-naturalistiska och den språklöst symbolistiska spelstilen. Här laborerar man med olika uttryck och tolkningar som vore de ett slags formmässiga gränsstationer: dialoger som gradvis går över i ren gestik; tvetydigheter som upplöser språkets gängse förbindelser; fördröjningar som får oss att tvivla på några absoluta gränser mellan en föreställnings inre och yttre disposition.

I festivalens program ingick också Elfriede Jelineks monolog och prinsessdrama Rosamunde (recenserad i KvP den 14/5), som en del av skådespelaren Petra Franssons doktorandarbete, liksom Dalateaterns gästspel med Václav Havels absurdistiska och sceniskt minimalistiska enaktare Audiens, med Joel Torstensson och Hugo Emretsson, två före detta skådespelarelever vid Malmös Teaterhögskola.
De repeterade läsningarna av de båda studenterna vid dramatikerprogrammet, Sara Tuss Efriks klaustrofobiska kammardrama Skyddsrum och Annika Nymans allegoriska såpopera Heimat, blev bekräftelser på att återväxten inte bara är förbunden med de sceniska gestaltningarna av färdiga verk, utan i lika hög grad med nya ämnen och nya ord som ska gestaltas.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se