4 x 24 centimeter. Det är yttermåtten för professor emeritus Ingvar Holms nya bok. Det innebär att jag inte kan härbärgera den inom det av Ikea-Billy präglade privatbibliotekets ramar.
Även på de något rymligare överhyllorna slår Holms bok huvudet i taket. Pang, bom, smack, som vore det en konkret gestaltning av ett författaren kärt och gärna turnerat tema, olydnaden. Konsten bör inte sitta som ett smäck.
Med undantag för ett på tok för internt inslag där en fegt nog ej namngiven DN-kritiker kalfatras – indirekt och simpelt försåtligt eftersom hon då, det var bara häromåret, råkade vara särbo med en numera avliden skribent som en gång för längesen tog äran av en av Holms husgudar och vänner, Harry Martinson – är det ett praktverk, väl värt att såväl bläddra som försjunka i. Holm äger stil, egen och egensinnig litterär stil. Har dock just fyllt 86 år.

Särskilt besitter han en exceptionell förmåga för associationer, spår, utvikningar, allt det där vidlyftiga som kännetecknar en första rangens essäist. När man tror att han alldeles tappat tråden – och förlorat sig i anekdoters skimmer eller disträa dimmor – så knyter han ihop och binder till och liksom får det att svindla framför den någorlunda unge läsarens ögon. Det är lärdom och lekfullhet i skön mundering och lycklig legering.
Och gång efter annan är det som hade en annan om också inflyttad österlenare, nämligen Fritiof Nilsson Piraten, lärt Holm på Vik det väsentliga om berättandets mekanik och mekanismer, plirande och tjyvhållande.
Plötsligt börjar vår emeritus berätta om två älskande från olika samhällsklasser och deras såväl respektive som gemensamma problem. Så visar det sig – hux flux, när storyn skenbart kulminerat – att de tu är Ingvar Holms föräldrar.

Medan jag så placerar boken överst i en horisontell hög med för vertikalt resliga kok- och konstböcker slår det mig att titeln dolts – Fröken Karins världshistoria. Nu är väl sagda fröken sedan sommaren 2005 snarare Ingvars fru – Karin Sverenius Holm. Men hennes levnadsbana och konstverk står sannerligen i praktverkets centrum.
Tveklöst kunde man kalla verket för en äldre förälskad mans lika innerliga som påkostade kärleksförklaring till en briljant bildkonstnär, intelligent autodidakt och djupt avhållen hustru.
Om den tidigare nämnda och ej namngivna DN-kritikern finner tilltaget manschauvinistiskt, vilket hon med betydande sannolikhet gör, så tänker inte jag haka på. När allt kommer omkring är det Ingvar Holm, och ingen annan, som står för olydnaden, brottet mot samtidens trender och påbud.
Och för ett verk som genom sinnesöverskridelser – underrubriken lyder ”ORD möter TON möter BILD” – låter läsaren, lyssnaren och betraktaren ana vad Wagner menade med allkonstverk.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se