Under tio dagar i februari är Berlin lika med världen. Filmare och filmkritiker från alla länder förvandlar Potsdamer Platz med kringliggande biografer till centrum för bildberättelser om världens situation. Filmerna tävlar om en Guld- och flera Silverbjörnar, men det visas också en otrolig mängd nyskapande verk i sektionerna Forum och Panorama. Unga filmare från 99 nationer möts på Talent Campus och stadens invånare engagerar sig livligt i berättelserna.

Mot slutet av Ella Lemhagens Kronjuvelerna skriker en gymnasist bakom mig "Nej, är han nu inte död?" när Bill Skarsgårds gestalt, fabrikörsonen Richard, mirakulöst visar sig ha överlevt ett pistolskott rätt i pannan.

Berlin prövar allt på sanningshalten. Man är rakt på sak med att Angelina Jolies Bosniendrama In the land of blood and honey är en initierad skildring av hur duktig Angelina är som världssamvete, hur fantastiskt hon förstår sig på lidandet. Det är bara det att effekterna är så grälla, historien så klumpfotad.

I Berlin vågar man vara ironisk när man ser en dålig film.

Allt om min mamma. Charlotte Rampling spelar huvudrollen i "I, Anna", somär stolte sonen Barnaby Southcombes debutfilm. Foto: Thomas Peter

I en tid när presskonferenser känns som PR-jippon går tankarna här tillbaka till tider när Claude Lanzmann, Peter Watkins eller Krzysztof Kieślowski satte ribban så högt som möjligt i djupgående diskussioner. När man hör filmskribenternas frågor i dag känns Sylvester Stallone som en tung intellektuell.

Den härliga fritänkaratmosfären finns dock kvar överallt där filmer granskas och diskuteras, bortom mainstream och marknadsanalys. För Berlin har den där gamla trofasta kärleken till konsten. Den som gör att man går ut från portugisen Miguel Gomes Tabu och berömmande säger: "Allting var helt annorlunda. Vilka svartvita bilder, och vad skönt att slippa höra dialogen! Vilken storslagen hyllning till stumfilmen!"

Robert Duvalls rollgestaltning av pappan i Billy Bob Thorntons storslagna Jayne Mansfield's car har en genialitet som övergår allt förstånd, just därför att Thornton är sparsam med moral och förenkling.

Just i år känns det som om det konstnärliga perspektivet återvänder med kraft, allt det som ligger bortom åsikterna och lättbegripligheten. I Berlin reagerar man på perfektionismen i Stephen Daldrys 11-septemberdrama Extremely loud and incredibly close med en suck. Om varje detalj faller på plats förlorar konstverket i trovärdighet, men man njuter enormt av Max von Sydows brustna karaktär.

När bröderna Taviani - Paolo och Vittorio - återvänder med ett mästerverk, där interner på Rebibbiafängelset i Rom spelar Julius Caesar, applåderar Berlin. För i Caesar måste dö står allt på spel, ärrade män från maffian adlas av konsten och det finns inte längre någon skillnad mellan konst och liv, dramat utspelar sig i dem och i åskådaren. Shakespeares ord förses med internernas erfarenheter och viljestyrka att överleva livstids internering.

Guldbjörn! ropar det gamla Berlin. Så har inte någon på länge fått film- duken att vibrera av liv.

Vittorio, 82, och Paolo , 80 - italienska brödraparet Taviani. Foto: Michael Sohn

Medan tyska filmkritiker hyllar segt pretentiösa socialdramer strömmar gamla berlinare till de unga filmarnas debutverk. I Barnaby Southcombes intressanta I, Anna gestaltar Charlotte Rampling mångtydigt en kvinna med klar borderlinetendens.

"Är hon mördaren?" undrar vi tillsammans med Gabriel Byrne som kommissarien, till bilder som alltid överraskar.

Och så härligt att efteråt se den unge regissören hylla "filmens leading lady och min mamma!" som strålar av konstnärslycka.

Det är just sådana ögonblick som gör Berlinfestivalen unik. Man möter filmälskare från hela världen, i det historiskt mörka Berlin gråter berlinaren tyst i biografmörkret när nazisterna i en vedergällningsaktion skjuter 150 fransmän, många av dem unga pojkar, i Volker Schlöndorffs starka Havet i gryningen, som baserats på Ernst Jüngers dagböcker.

I Berlin är man på gatorna och i biosalongen i historien, allt är påtagligt och konkret. Filmfestivalen får sin karaktär av den tyngden. Benoit Jacquots historiedrama om Marie Antoinette är för lätt och förföriskt här; det blir inte riktigt på allvar. Konsten avkrävs i Berlin en äkthet som handlar om att dörrar öppnas till allt vi inte vet.

När unga filmare från hela världen möter regissören och juryns ordförande Mike Leigh på Talent Campus känner man hur mycket kunskap som samlats och att båda sidor ger och tar.

Bröderna Taviani har tagit Shakespeares "Julius Caesar" till rastgården på fängelset Rebibbia i Rom.  

Så kan liv och konst mötas, när de unga noterar vartenda ord som den erfarne Leigh ger ifrån sig. När man steg för steg undersöker regissörens förhållande till verkligheten och konsten och får höra honom berätta om sin särskilda metod: att utan manuskript repetera med utvalda skådespelare utifrån en idé eller ett ämne. Efter månader av arbete skapas manuskriptet - och sedan startar inspelningen.

Var kommer idéerna ifrån? frågar de unga.

– De kommer från livet, svarar Leigh.

Men om man börjar med livet är det väl svårare att få pengar? säger de unga.

– Gör inga kompromisser i konsten, säger Leigh.

Men hur jobbar ni med skådespelarna? undrar de unga.

– Jag arbetar extremt nära var och en, men ingen vet mer än sin roll, och filmens slut är något som utvecklas av oss i arbetsprocessen – som ett slags verklighetens logik, berättar Leigh.

Vad händer om producenterna säger att de vill ha just den kände skådespelaren i en av rollerna, frågar de unga?

– Då säger jag nej, svarar Leigh.

Han avslutar med att säga att det underbara med filmkonsten är fläkten från den verkliga världen, konstruerat i karaktärer och som dramatik.

Världens äldsta filmstudio, Babelsberg i Potsdam, fyller 100 år, och en ung filmregissör från Ghana tränar på en ny digitalkamera i Berlin i tio graders kyla, iförd flipflops.

Så möts tidsåldrar, kontinenter och generationer på historisk mark, och man känner att Shakespeare skulle ha trivts i Berlin.

Ulf Peter Hallberg

kultur@kvp.se