Mitt liv som du inleds med en kort prolog som mycket väl skulle kunna vara slutet. Det är ett mönster av snorloskor på en vägg, lukten av en sorts rädsla eller ingrodd sjukdom i musikrummet, dårhuset, ett ostämt piano som inte spelar vackra melodier. På en halv sida har Manuela Gaetani satt stämningen i det som är hennes debutroman, imponerande. På några och 70 sidor rullas sen historien upp och det är bra, även om stämningar, beskrivningar av miljöer, känslor och människor inte alltid håller samma höga klass som inledningens.
Erica har ett tråkigt jobb och en tråkig kollega som är tant redan i 30-årsåldern. Erica vill inte vara med, vill något diffust annat med sitt liv. Något annat än fikor med vänner, samtal, mat och öl och vin på olika krogar. Men det är just vid ett krogbesök som hon för första gången hamnar i en annan kvinnas huvud, hjärna, ser vad den personen ser, tänker vad hon tänker. Hon ska (ofrivilligt? på riktigt?) komma att ta sig in i andra människor senare.

Mitt liv som du är historien om en fortfarande ung kvinnas sammanbrott. I en lagom lättläst undertext anar vi att denna resa har pågått länge. Erica tänker: Är jag galen? Är alla andra galna, eller bara korkade? Det finns en medvetenhet hos henne i något som måste vara en accelererande psykisk sjukdom. Vägen till det andra. Erica flyr, hon vill bort från det vanliga.
Det är en bra bok: rakt berättad, men den lyckas ändå ofta vara oförutsägbar och hitta nya vägar. Här finns en spänning, som hotfull musik i en biofilm, en psykologisk thriller. Du biter på naglarna och känner ett obehag i magen. Men inte hela tiden, och det är bokens problem: Manuela Gaetanis förtjusning i beskrivningar har en tendens att här och där överlasta, skymma bilden, stoppa upp historien. Några gånger känns det som skulle vara vackert eller drabbande mer som trötta klyschor. Då kan jag tycka att sina dryga 70 sidor till trots skulle Mitt liv som du kunna stramas åt ytterligare. Och samtidigt ligger här en tegelsten begraven, om Gaetani hade nystat vidare i de bipersoner som befolkar boken hade det kunnat bli riktigt intressant, stort, en kollektivroman om samhället i dag och om dess psykiska ohälsa. För hon är där och nosar, Manuela Gaetani.
Men Mitt liv som du är som den är: en bra och läsvärd debut, mina invändningar till trots.

Jonas Bergh
kultur@kvp.se