Ingen trodde att han skulle leva så länge, världens äldste terrorist: Yitzhak Shamir, Israels premiärminister under några år på 80- och 90-talet. Nu dog han vid nära 97, efter ett liv som varit mer farofyllt än de flestas.
Han föddes i en avlägsen shtetl i östligaste Polen, Roszhany, men hann komma till Palestina redan år 1935, samma år som nobelpristagaren I B Singer anlände till Amerika. För Shamir var landet Israel ett ideologiskt val. Han tillhörde den sionistiska högern, i motsats till Singer som förblev opolitisk skeptiker in i det sista.
Bakom sig lämnade Shamir byborna som så gott som alla utplånades i Treblinka. Han övergav också sitt slaviskt klingande namn, Jeziernicki. Shamir betyder hård sten, hårdare än diamant, alluderande etymologiskt också på en livsfarlig orm. Bättre namn kunde han inte ta sig; han var en tvärhand hög men hade hemskt hårda nypor.
Redan tidigt anslöt han sig till Lehi (Lohamei Herut Israel - Kämpar för Israels frihet), mer känd som Sternligan, som kämpade för ett fritt hemland men hade det svåra valet under andra världskriget att välja rätt dag: dagen då deras kamp skulle börja. Nazisterna blev den givne fienden, men det var britterna som härskade över Palestinamandatet och britterna hade före krigsbörjan intagit en närmast proarabisk ståndpunkt. Portarna till Palestina var praktiskt taget stängda redan 1939 och jakten på den antibrittiska judiska motståndsrörelsen inleddes tidigt. "Ligans" ledare Abraham Stern mördades av kolonialmakten redan 1942, efter att hans rörelse begått en rad rån och mord på engelsmän.
Samma år flydde Shamir från brittiskt fängelse och höll sig gömd i apelsinlundarna vid Medelhavet. Så småningom hamnade han i den trojka som ledde Lehi i kampen mot kolonisatörerna, tills engelsmännen åter fångade honom och han kastades i ett fängelse i Eritrea – från vilket han också lyckades rymma.
Det var viktigt för Lehi att utpeka engelsmännen som den verkliga fienden, medan man gjorde trevare gentemot araberna för att de skulle ansluta sig i kampen mot brittimperialisterna. Den koalitionen kom aldrig till stånd.
Lehi var en ytterligt heterogen grupp, med som mest några hundratal medlemmar. Inspirationskällor var ryska socialrevolutionärer, tidig italiensk fascism och irländska frihetshjältar, samtidigt som Lehi stod nära den polska nationalismen och besjälades av de bibliska källorna och drömmen om ett judiskt kungarike från fornstora dagar.
Först 1944 började Lehi ta intryck av stalinismen, en nationalbolsjevistisk avart med rötter i Weimarrepubliken. Drivande kraft för Sternligan var dock kampen mot brittiska imperialismen. När staten Israel skulle bildas var judarna utsatta för ett vapenembargo från USA och Storbritannien medan Sovjetunionen bestod den unga staten med krigsmateriel.
Lehi skyddes av den officiella sionistiska arbetarrörelsen, med David Ben-Gurion i spetsen. Hatet var ömsesidigt och det var först när arabstaterna attackerade den unga staten som Sternligan kunde samarbeta med de övriga sionistpartierna i försvaret av landet.
Under detta krig mördades Folke Bernadotte av Sternligan, men någon mördare greps aldrig. Shamir anses ha tillhört den grupp som planlade mordet. Omöjligt är det inte – om mordet på den svenske greven skedde på Stalins order. Bernadottes antikommunism var grundmurad. Han hade bland annat – tillsammans med sin hustru Estelle – försökt ge bidrag till ett finskt flygvapen genom insamlingar i USA.
Dessutom var han inte fläckfri ur judisk synvinkel, fastän de vita bussarna bär hans signum.
I det skuldbelagda svenska medvetandet har man försökt likställa Bernadottes insatser med Raoul Wallenbergs. Så var inte alls fallet, och Sternligan kände väl till Bernadottes samröre med nazisterna. Därför borde det inte ha varit svårt för dem att likvidera greven. Särskilt som han – i motsättning till FN-beslutet – framkastade sin egen plan om en delning av Palestina, där judarna förlänades en ministat. Den planen förkastades för övrigt av araberna också, som själva ville ha hela det brittiska mandatet.
Shamir slutade med politik efter det israeliska befrielsekriget 1948, medan en annan av Sternledarna inledde försök till fredsförhandlingar med palestinierna, utan framgång. Shamir uttryckte gillande för den ryske utrikesministern Gromyko, men vid Stalins död 1953 höll han inga sorgetal, i motsats till vår CH Hermansson.
Först två decennier efter det israeliska befrielsekriget engagerade Shamir sig politiskt, efter ett mellanspel som affärsman samt i den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Sen klättrade Yitzhak Shamir snabbt upp till premiärministerposten som högerpolitiker, och kom att hålla Arafats attentatsmän på vederbörligt avstånd. Trots sin vingliga ideologi fick den gamle terroristen se många av sina drömmar från ett för alltid svunnet Polen bli verklighet.
//Förslag, ryckcitat: "I det skuldbelagda svenska medvetandet har man försökt likställa Bernadottes insatser med Raoul Wallenbergs"