Jag lyssnar. Följer ljudströmmarna in bland människorna för att förstå var jag är, vad letar jag efter? Torget är fullt av människor, de handlar och pratar. Priserna är väldigt låga, frukten och grönsakerna färska, ofta närodlade. Fruktståndens takdukar går i vitt och grönt, vitt och rött. Vitt och blått.

Möllevångstorget är en av Malmös mest levande platser. Ibland handlar jag här. Jag vet vilken tid på eftermiddagen som försäljarna börjar bjuda ut sina varor till extrapris, när kommunens städbilar kommer för att skölja torget rent. Jag kan synen av männen som plockar ner sina stånd, packar ihop, åker hem för dagen.

Men hur låter det? Hur låter en plats?

Vi är vana vid att använda ögonen, vi orienterar oss, tar ut riktningar, mäter avstånd. Ser till att inte gå in i varandra. Aktar oss för snabba bilar och jobbiga typer. För att en plats ska vara vacker - måste vi då se den? Eller är det helheten, alla sinnesintryck?

Hur känns en plats? Kan doften berätta om platsen? Bra plats, eller en dålig?

Jag går in i myllret med en mikrofon för att söka stadens ljud. Men jag vet att jag kommer att behöva sluta ögonen, vet att jag måste lyssna på inspelningen gång efter gång innan staden kommer till mig, innan ljudvågorna svag David Stenbeck. Foto: Ulf Rydt och starkt berättar om vilka vi är som är här.

De första ljuden är motorernas rytmiska malande och vibrationerna i mark och luft. Jag sitter på avsatsen till statyn, med ryggen mot Bergs­gatan. Det låter som en lastbil på tomgång, kanske utanför en krog. Men ljuden fortplantar sig, och försvinner. Det känns som att de tar tag i kroppen, gatstenen, att allting rör sig.

Ljuden låter bra i solen. På samma sätt som vinterljud kan upplevas lite krispiga och rena, finns det en vacker smutsighet i sommarljuden: lite rundare och fetare, i vågor och sjok i stället för kylans distinktioner.

Försäljarna överröstar varandra. Men det överraskar mig att den vokala ljudnivån är så pass låg ändå, allting sker med värdighet. Det är inte tystnad, men inte tjut, det är något annat. Människorna som går förbi talar inte mycket, och gör de det så sker det lågt, sansat. Jag hör cyklarnas ekrar snurra, fotsteg, måsarna.

Det är efter lunchtid, en pirra eller varuvagn skrapar i stenbeläggningen. En bil lite längre bort accelererar. Nu kan jag placera ljuden strukturellt i lager under och ovanpå varandra, och notera hur de stiger och faller över människorna på torget. Hur de går in i varandra och ut.

Upplevelsen kommer tillbaka senare på dagen, jag är ute med hunden alldeles i närheten. Nu observerar jag ljuden på ett nytt sätt, de är tydligare, jag är närvarande i det hörda.

Paret som högljutt gör slut framför oss alla, mitt på gatan. Dagen före hennes födelsedag, får vi veta. Hon ropar högt, vill slita sig loss. Han lyckas inte övertyga henne, behålla henne. Han bråkar för mycket och kontrollerar henne, säger hon. Det är mycket att ta in för oss förbipasserande, även om de aldrig blir våldsamma. Så låter livet. Den alkoholiserade medelålders kvinnan som låser sin cykel och ropar på sin vän att hon bara ska köpa cigarretter. Det är det oskrivna, det lyssnade livs levande.

David Stenbeck

kultur@kvp.se