Sentimentalitet behöver inte betyda att man går ner sig i ett endimensionellt känsloträsk. Det kan helt enkelt innebära att man med hjälp av tydliga känslo­yttringar berättar en visuellt och musikaliskt pregnant generationskrönika - som Paolo Virzì gör i La prima cosa bella.
Stilmässigt ter det sig fullkomligt naturligt att titeln (med den ungefärliga betydelsen "det första fina") är hämtad från en låt med den italienske 1970-tals-croonern Nicola Di Bari.
Redan i inledningsscenerna slår Virzì an en ton som andas la bella vita - med komplikationer. Året är 1971, det är sommar i staden Livorno i nordvästra Italien och en skönhetstävling är i full sving. Juryns ordförande, en smörsånga­re, utser sjungande Anna till "årets sommarmamma". Hennes svartsjuke make Mario ser rött och förvandlar Annas framgång till ett livslångt emotionellt trauma, som får till följd att barnen Bruno och Valeria ständigt byter hemmiljö och omväxlande lever med bara mamma eller pappa.
Huvudspåret följer Annas letande efter uppskattning via amorösa affärer med allehanda män och hur Bruno därför undviker sin film­stjärnevurmande mor (i unga år var hon statist i en Marcello Mastroianni-film) under 20 års tid. Ända tills han en sista gång möter henne - och sig själv - när hon ligger för döden.

Med sina dominanta kvinnor, älskare och okända avkommor har filmen något intensivt italienskt över sig. Den hålls samman av ett fint skådespeleri på alla fronter - och att Virzì inte försöker förvandla den till något annat än vad den är: en varmt tragikomisk och flyhänt hanterad fram- och tillbakablickande historia om de tidiga minnen och upplevelser som formar våra vuxna jag.
Helt enkelt en tilltalande dos sentimental relationspsykologi som får hjärtat att växa en aning.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se

Fotnot. La prima cosa bella har premiär i kväll på Kino, Lund, och Spegeln, Malmö.