Det var spännande att ge sig ut på natten för oss som var tonåringar på sputnikarnas tid. Man tittade på klockan och kikade upp på den stjärnbeströdda himlen. Så plötsligt uppenbarade den sig och passerade blinkande Orions bälte vid den exakta tiden. Sakta for farkosten över himlavalvet och försvann bakom Vattentornet.
På den tiden var astronomin den vetenskap som öppnade våra sinnen mot fantasterierna och en möjlig skytteltrafik mot månen som skulle uppträda i ens egen livstid. Rymdskeppen skulle fyllas med äventyrslystna passagerare som ville se en glimt av framtiden.
Nu far skroten fram och tillbaka över himlapällen utan att någon bryr sig. Den enda framtid man ser är klimatets förfall. Fjärran från de visioner som en gång gjorde människor besatta.
Hur många skulle inte ha blivit lyckliga vid rymdålderns tidiga barndom, om de finge se gröna marsianer. Med alla antenner som stack ur kroppen såsom hos en numera utdöd Kalle Stropp. De finns inte längre; alla mekaniska demoner har försvunnit in i tidens glömska.

De enda gröna som finns i dag är De Gröna. Dessa har länge nog kämpat för sina nollenergisamhällen. Kanske är det vi gamla alienerade, vi som trodde på de gröna marsianerna, som hade fel. Alla månturer är inställda sedan decennier tillbaka och farkosterna som landar på Mars överraskar oss inte längre. 
Men recessionen kommer att ge De Gröna rätt. Vi går rakt mot ett nollenergisamhälle, utan industri och bara ekologisk lågföretagsamhet.
Månen kommer att vara lika avlägsen som för en Hedenhös.
Morgondagens människor höjer också sina blickar mot skyn – för att se när nästa monsun anländer. Marsianerna kommer inte längre hit. De Gröna är inte som vi, fastslår de. De har noll energi.

Salomon Schulman
kultur@kvp.se