På mitt sängbord ligger Per Svenssons bok om Malmö. Nu är det inte för att recensera den jag nämner detta; det är redan gjort, men väl för att han i inledningen skriver om att han flyttade till Malmö första gången i januari 1980. Nu kan han staden bättre än många infödda, skulle jag tro.
Själv kom jag till Malmö hösten 1972. Då hade jag hunnit bo i studentrum i Lund under de fyra sommarmånader som jag hade ett vikariat på Kvällsposten. När jag sedan fick förlängt under hela hösten krävde redaktionschefen Lars Braw att jag skulle flytta in till Malmö.
- Du måste bo nära redaktionen så att du kan vara på plats snabbt om det skulle behövas, förklarade han.
Hans ord var lag och sedan dess har det hunnit gå närmare 40 år.
Så hade det inte varit tänkt den där gången när jag tog tåget till Skåne, jag hade klämt en avskedsöl på Carlton Inn i Stockholm med några nära vänner och försäkrat att "vi ses till hösten, för där nere tänker jag inte bli långvarig".
Men löftet bröts således och det har jag aldrig ångrat.

Kvällsposten var vid den här tiden inne i en stark period, stor nog att ha resurser för rejäla jobb, som kom alla till del. Till detta kom en synnerligen lojal läsekrets.
Jag kom precis när den så kallade Kulturrevolutionen grasserade i tidningen, med en avskaffad kultursida och med notiskorta läsarrecensioner av aktuella böcker utspridda i tidningen. Jag har ibland funderat över om jag fick mitt vikariat på KvP på grund av att jag, när jag sökte det, hade ett vikariat på Expressens kulturredaktion vars dåvarande chef Bo Strömstedt var en av Kulturrevolutionens största kritiker.
Nä, jag var ingen vän av Kulturrevolutionen; en kultursida saknades i tidningen, det var uppenbart.
Däremot var det inte alls så självklart att jag ivrade efter att bli tidningens kulturchef när man utlyste den tjänsten inför tidningens nystart, efter det misslyckade iDAG-äventyret. Jag trivdes bra både som filmkritiker och som medarbetare på söndagstidningen.
Dock slängde jag in en ansökan, sedan någon påpekat att det går ju alltid att tacka nej.
När erbjudandet kom så var det bara ett fåtal veckor kvar till Kvällspostens nystart och då kan man inte gärna konstra och tacka nej.
Jag tröstade mig med att det skulle få räcka med max ett år för att dra i gång det hela. Sedan kunde någon annan få ta vid. Så blev det inte heller. Det var helt enkelt för roligt att jobba med kultursidan och dess medarbetare.

Lyckligtvis hade kollegan Boel Gerell, som fått den andra tjänsten på kulturen, en smittande entusiasm och tillförsikt. Idéerna flödade och jag rycktes med.
Till min lättnad strömmade dessutom skribenterna till i mängder; såväl veteraner som unga nykomlingar. Inte minst var det unga författare som knackade på min dörr.
När jag långt senare läste boken En kultursidas uppgång och fall, av Henrik Sjögren, som var Kvällspostens kulturredaktör 1950-1972 (det vill säga fram till "kulturrevolutionen") , lade jag märke till en intressant likhet. Henrik Sjögren hämtade många av sina frilansskribenter bland unga författarbegåvningar i Lund, som var förbisedda av andra kulturredaktioner, medan Boel Gerell och jag vände oss till en liknande grupp i Malmö.
- Jag undrar om ni förstår vad ni har gjort! Ni har öppnat dörrar som man på andra håll har haft stängda för oss unga skribenter, sade författaren Torbjörn Flygt vid ett tillfälle under det första halvåret som vi var igång.

Men lika viktigt var det att ta vara på veteraner.
En av dessa var Poul Borum som jag kontaktade för en text om Köpenhamn inför starten av kulturhuvudstadsåret. Han hade tidigare medarbetat på Kvällspostens kultursida, men sedan gått vidare till Aftonbladet.
Någon kulturhuvudstadsartikel blev det inte, men däremot ville han börja recensera böcker i Kvällsposten på nytt.
Han föreslog att vi skulle ses på hans stamställe Krasnapolsky för vidare diskussion. Jag gick dit lätt darrig, eftersom jag hade hört att han kunde vara tämligen tuff mot folk han träffade, men mina farhågor kom på skam. Mötet kom mest att handla om film, och Paris. Först när jag skulle gå fick han fram en liten lapp med några boktitlar.
- Om du vill vara vänlig och beställa de här böckerna så ska jag skriva om dem, sade han.
- Skicka dem i mitt namn med någon av båtarna. Jag bor alldeles intill så det går bra.
Detta var före brons tid.
Dessvärre blev det bara ett halvårs medverkan. Därefter höll inte hans kropp längre.

Idén till premiären var Boel Gerells: Vi skulle ge ett ord till ett antal frilansare. Ordet: Hem.
Det vill säga Hem som Hem till Malmö, efter iDAG-äventyret när kultursidan gjordes på GT i Göteborg. Boel skulle inleda på nyårsdagen tillsammans med en öppningstext till läsarna från mig. Sedan skulle de tillfrågade själva spåna fritt kring det givna ordet.
Det blev succé med otroligt skiftande texter. Det gjorde att vi återkom med liknande idéer.
Det lokala materialet var givetvis viktigt, men även utblickarna mot det Europa som vi har så nära intill oss. Jag är övertygad om att läsare av en kultursida tämligen snart tröttnar om det blir för provinsiellt material.
Kristian Lundberg skickade spontant texter, med hälsningen "En liten text. Släng det bara om det inte duger". De dög alltid.
Bilden och våra duktiga fotografer uppmärksammades när det stod klart att Kockumskranen skulle försvinna. Vi vände på steken. Samtliga fotografer på Kvällsposten fick ange tonen med var sin bild av landmärket. Först därefter fick skribenterna var sin bild att skriva en kortare text till. Ett slags ombytta roller, med andra ord, där det var fotograferna som styrde.
Thaliapriset, Kvällspostens teaterpris - och näst äldst i Sverige - fick en ny utformning. Det skulle inte enbart kunna gå till verksamma på Malmö stadsteater utan all teaterverksamhet i Skåne kandiderade. Tradition och nytänkande skulle gå hand i hand, så var tanken.
Jag minns att när jag under det där första året, när jobbet pågick sju dagar i veckan, en söndagsförmiddag cyklade ut till vår dåvarande redaktion ute på Segevång tänkte: "Så här går det ju inte att jobba hur länge som helst. Då går man sönder."
Nu har det gått 16 år.

Det sägs emellanåt att man ska sluta när det är som roligast. Det har jag svårt att förstå. Däremot bör man känna av när det är dags att resa sig upp och gå för att inte riskera att vänta för länge.
En av frilansmedarbetarna sa när jag berättade att nu drar jag mig tillbaka: Det är ju som att en epok försvinner.
Det är smickrande, vänliga ord, men det vore att förhäva sig att se det så.
Och om det så vore, så kommer det alltid en ny epok och jag är helt förvissad att det blir en fin sådan med en synnerligen klok och kunnig person vid rodret.
Kvällspostens kulturredaktion kommer att vara i goda händer! Från i morgon tar Christel Persson över som redaktör för sidan.
Och en sak är säker: kultursidorna i en tidning är viktigare än någonsin, med sitt tilltal, sina ämnen, sina begåvande skribenter och sina intresserade läsare.