När författaren Kristian Lundberg råkar stöta på den gamle vännen Rolle på Lundavägen i Malmö känner han först inte igen honom. Rolle har förvandlats till en svårt nersupen gubbe som stinker piss, svett och alkohol. Han är ännu en av Kristians kompisar från Värnhemstorget som är på väg att gå under. Förvånansvärt nog visar det sig att Rolle har läst många av Kristians böcker och han undrar nyfiket: Vad ska din nya bok handla om?
Kristian försöker trevande beskriva den text som senare ska bli Yarden, att det ska bli en bok om arbete och arbetare. Alkisen Rolle reagerar spontant: "Det låter som en riktigt trist bok. Vem fan bryr sig?".
Frågan är inte alls konstig. Vem bryr sig om de vi aldrig ser? När timlönearbetarna på Yarden i Malmö hamn går till jobbet är det fortfarande natt och vi andra sover. De lastar på och av bilar på en kameraövervakad arbetsplats och riskerar när som helst att få sparken av en nyckfull arbetsledning.
När Yarden kom ut 2009 var vi många som drabbades av Kristian Lundbergs berättelse från en osynlig del av klasssamhället Sverige.
Yarden är dock så mycket mer än bara en bok om en brutal arbetsplats i skuggan av Turning Torso. Kristian Lundberg har skrivit en självutlämnande text om hur han kastas ut i en omvänd klassresa och återvänder till de fattiga arbetarmiljöer han en gång kom ifrån. Samtidigt släpper han in oss i barndomens sociala skam och låter oss möta sin schizofrena mamma som aldrig lyckades ta hand om sina fem barn. När Kristian skriver om barnfattigdom så vet han vad han talar om. Det tomma kylskåpet i Zlatans barndomsskildring har sin motsvarighet i Yarden.
För mig känns Yarden som en gospel. Det är en sång från de som står längst ner på samhällsstegen, som sjunger en repetitiv text för att lindra smärtan. Kristian pratar om klasshat, men han är också en sann humanist. Det är värmen i hans text som är nyckeln till vår identifikation med den trötte författaren som går den långa vägen genom Västra hamnen till den arbetsplats som kallas Yarden.
Nu är Yarden ingen bok som med självklarhet låter sig förflyttas till en teaterscen. Som filmare hade jag bävat för att försöka bildsätta en berättelse vars motor är en inre monolog, full av poesi och starka känslor. Den beskriver mer ett tillstånd än en rörelse och det gäller att hantera textrader av det här slaget: "Jag står på botten av en brunn. Jag kommer inte upp. Jag är ensam."
Malmö Stadsteater och regissören Dennis Sandin har valt en försiktig, men framgångsrik väg. Kristian Lundbergs mäktiga text är fint kondenserad av Anna Kölén och föreställningen har tagit vikten av autencitet på allvar. Vi tror på den Kristian som står på scenen och berättar om sin brutala arbetsplats, sin schizofrena mamma, om barndomens sociala skam och sin utsatthet. Kristian Lundberg har inte wallraffat i Malmö hamn, han har gjort en utlämnande skildring av sitt eget liv.
Skådespelaren Mattias Linderoths tolkning är så nedtonad och befriad från klassiskt teaterskådespeleri att han lika gärna kunde ha fått en roll i Gabriela Pichlers Äta, sova, dö, en annan drabbande arbetsklasskildring som är aktuell just nu.
Den smart underspelade föreställningen väljer det lilla formatet och lyfter fram nya sidor i Yarden. Det känns befriande att föreställningen landar i frågan om Kristian Lundbergs son ska föra klasshatet vidare.
Av: Magnus Gertten
Fotnot: Eftersom Kristian Lundberg medverkar på Kvällspostens kultursidor recenseras föreställningen av regissören, producenten och manusförfattaren Magnus Gertten.
