Även danskarna vill vara med och fira Strindbergsåret. Vad kan då vara lämpligare än att sätta upp P O Enquists Tribadernas natt? Att iscensätta Den starkare på köpenhamnska Dagmarteatern hade förstås smällt högre, men det legendariska teater-huset där den lilla enaktaren hade premiär 1889 slog igen för en mans-ålder sedan. Återstår alltså Enquists mästerliga Strindbergdrama, som utspelar sig på just Dagmarteatern och som demokratiskt låter rollistan bestå av två svenskar (Strindberg och Siri von Essen) och två danskar (regissören Viggo Schiwe och skådespelaren Marie David).

Att en högoktanig Tribadernas natt nu har premiär på Betty Nansen Teatret – som namngivits efter den danska aktris som senare under Strindbergs levnad kom att fira triumfer på just Dagmarteatern – sluter så cirkeln.

Medan Strindberg (Flemming Enevold) i slutet av 1880-talet väntar på att någon av hans pjäser skall sättas upp i Paris, befinner han sig i Köpenhamn där Den starkare skall sättas upp. Berömd och fruktad är han sedan länge, men några pengar har han inte och äktenskapet med Siri (Paprika Steen) sjunger på sista versen. Enquist låter det äkta paret tillfälligt träffas under repetitionerna, där pjäsens två roller spelas av Siri och Marie (Tilde Maja Fredriksen) under Viggos (Jens Jacob Tychsen) regi.

Men arbetet avbryts ideligen av den rasande dramatikerns maliciösa utfall och diaboliska svartsjuka som grundar sig i misstanken om att Siri och Marie har ett lesbiskt förhållande. Under denna tribadernas natt ger sig så Strindberg hän åt en spirituellt självdestruktiv urkraft som med sprutande galla vill förvandla kvinnan till vampyr.

I Peter Langdals uppsättning är den gentemot Strindberg komiskt underdånige Viggo lika mycket upptagen av att regissera Enquists pjäs som Strindbergs pjäs i pjäsen, varför även uppsättningen på Betty Nansen momentant antar gestalten av repetition. För det metadramatiska ändamålet har hela teaterns inre öppnat sig och avlägsnat alla barriärer mellan scen och salong, och med publiken placerad båda bakom och framför den fond- och kulissfria spelplatsen.

Langdals briljanta personregi och aktörernas fenomenala ensemblespel gör föreställningen till en fullkomligt bländande dramatisk uppvisning och till en lika obarmhärtig som medkännande och kvick bild av kärlekens förtärande eld. Här slår det gnistor om August och Siri, där den förre i Enevolds kontrollerat maniska gestaltning av en lika stursk som stukad man har att stångas med den senares stolta och subtilt ironiska hållning, elegant uppburen av en påtagligt inspirerad Steen. Årets scenkonsthändelse i Köpenhamn?

Martin Lagerholm

kultur@kvp.se