Det finns en sällsam lyster i David Uppgrens debutdiktsamling Ljusrepubliken.
Dikterna rör sig gärna i gryningsljuset, i områden som traditionellt betecknas som osköna, otillgängliga – trots det lyckas Uppgren skriva fram en egen rörelse, en ton som jag inte kan kalla annat än “vacker” – och det är en skönhet som är laddad med exi-
stentiella förtecken.
Med andra ord: Dialektiken, oron är det som först och främst lockar mig, att det finns någonting avgörande som väntar på att bli sagt, som söker sin förståelse. Uppgren är utan tvekan en viktig debutant.
Han träder fram med en självklarhet och med en röst som bär från första till sista sidan. Mitt problem med hans poetik är av annat slag.
Det finns ett alldeles eget ljus som långsamt lösgör sig under läsningen. Det är som att gå från mörker till ljus, långsamt gör sig världen tydlig, i takt med att Uppgren skriver fram den.
Diktstyckena är mer eller mindre formade som prosalyriska stycken, kantiga, otillgängliga, och trots det, eller kanske rentav – tack vare det – så framstår de som sällsamt mänskliga.
Det händer att Uppgren påminner om till exempel Fredrik Nyberg, det finns samma behov av katalog, exakta angivelser, en dragning mot “det äckliga” att direkt benämna “det frånstötande”.

Ljusrepubliken är en fascinerande samling. Det finns en stränghet i stilen, även om de olika styckena framstår som helgjutna blir det i sprickorna, i pausen som det bränner till på riktigt: ”det är som att vakna upp utan att ha hunnit somna. det fanns där. alltihop. det låg framför oss./man kunde ta på det.”
Uppgren bär den modernistiska kostymen välknäppt. Det är också baksidan med hans lyriska projekt – att han hela tiden är listigare än sin egen dikt. Den osynliga mellanraden saknas. Dikten – eller partituren om man så vill, får en tendens att bli väl organiserat och strukturerat. Trots det – David Uppgrens framträder som en helt självständig och färdig författare, och det är inte en överdrift att påstå att jag med spänning väntar på att få ta del av hans nästkommande projekt.

Kristian Lundberg
kultur@kvp.se