Gert Wingårdhs ambition för sin byggnadskonst är i vissa avseenden genial och därför älskvärd. I hans attityd finns en strävan mot tidlöshet. ”De eviga orden används för sällan/De tillfälliga orden används för ofta” skriver han i utställningskatalogen och på ett annat ställe tillstår han den auktoritet han har; ”Ja, jag tjänar pengar/Ja, jag är rik/Ja, jag har makt” – det är hedervärt.
Utställningen producerades av Röhsska museet i Göteborg och har nu nått Landskrona där den visats sedan mitten av augusti. Rasmus Wærn, kritiker och arkitekt, berättade på pressvisningen om förhoppningen att utställningen skulle fungera som hävstång för byggnadskonsten och initiera samtal kring den. Modeller, materialprover och bilder har sammanställts på bland annat höj- och sänkbara bord.
Var och en av de aktuella byggnaderna har kopplats till ett begrepp som Natur, Minne, Framtid, Kropp, Lust – ett försök att komma åt ordens essens via ett visst hus estetik. Crucial Words, en essäsamling där 32 skribenter – bland andra Orhan Pamuk – deltar med texter har också färdigställts. Det hela är fint.
I essäsamlingens förord citerar Wingårdh och Wærn Esaias Tegnérs slagdänga ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Jag tror Tegnér avsåg det dunkla, menandes det obegåvade som försökts döljas i mystik snarare än det dunkla i sig som han själv mästerligt manövrerar i sin poesi.
Vidare står: ”The bombastic artificiality of Neo-Romanticism obstructed the clarity which was the true purpose of art” – och nu vill jag invända mot arkitektklassens alltför dominerande ideal om det äkta, en estetik som flera känner sig utestängda ifrån.
Svensk arkitektur tycks rädas sådant jag saknar och omfamnar, ett manligt, antiarbetarklassaktigt formspråk, det är för lite svettig kabarésångerska och för mycket isdrottning i känslan.
Inte måste arkitekter inkorporera djävlar med sina fienders drag i portiker, men varför är det avbildande, det obskyra, det högstämda och det fiktiva så fel? Det kan visst vara konstens sanna syfte.
Wærn är ödmjuk, han talar om läroprocessen vid varje projekt och samarbetet med grupper utanför kåren, och sannerligen är byggnadskonsten konsten att dra ner på ambitionerna. Det är dessutom enklare att uttala sig om arkitektur än att uppföra den. Corbusier-mobbning är en tröttsam sport, men det är en gåta för mig att flera av Wingårdhskontoret uppförda byggnader har den huset-är-en-maskin-att-bo-i-kvalitet som Corbusier gillade.
Vi längtar efter cool och vacker byggnadskonst som inramning till våra liv. Oavsett vad som sker så är det bra om det gör det i rumslig värdighet. Enligt den premissen har jag tre favoriter från utställningen; först Wingårdhs genombrott Öijareds golfklubb från 1986 vars insida är likt botten av en uttorkad älv. Byggnaden kommunicerar både evighet och framtid, något som en av mina favoritarkitekter Frank Lloyd Wright ofta lyckades med. ”Sensemaking” säger Wærn att arkitektur handlar om och på Citadellbadet är allt självklart, det är en förtjusande blöt saga och de blåa nyanserna är oemotståndligt mumsiga. Och så ”House of Sweden”, svenska ambassaden i Washington från 2003 som har en finstämd originalitet och är så roligt ambassadig att den säkert kan tjänstgöra som varandes just det i nästa Bond-film.
Orhan Pamuk, som närapå blev arkitekt, skriver i den sista av essäerna: ”En byggnads hemtrevlighet stiger ur de boendes drömmar.” Samma sak är det med kvaliteterna för de elva hus som visas här. En gång var de blott en dröm hos beställare och Wingårdh och hans kollegor. Allt byggt börjar som tanke och det är utställningens storhet – att den så påtagligt lägger det i dagen.
Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se
