Det var ingen munter bild som tecknades av iranska kvinnors situation i de filmer som visades under årets upplaga av IFEMA, International Female Film Festival, på biograf Spegeln i veckan.
Vid sidan av filmerna hölls också ett föredrag av kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan, fristadsförfattare i Malmö. Hon bekräftade bilden av ett drastiskt hårdnat klimat under Ahmadinejads styre.
Det är så mycket mer än den påbjudna slöjan iranska kvinnor har att hantera. Dokumentärfilmen
We Are Half of Iran's Population visade hur en bred koalition av kvinnogrupper samlats för att ställa frågor till de olika presidentkandidaterna inför det senaste valet. Här fanns såväl gudfruktiga kvinnor i chador som journalister i minimal slöja, alla med intresse av att stärka kvinnors rättigheter i frågor om ekonomi, familjelagstiftning, social rörelse- och yttrandefrihet. Mot slutet av filmen kommenterar de olika kandidaterna frågeställningarna. Men Mahmoud Ahmadinejad ville inte medverka. I eftertexterna ifrågasätts det valresultat som gav honom en klar seger. Flera av filmens medverkande tillfångatogs efter valet.
Filmens regissör Rakhshan Bani-Etemad tillhör den grupp iranska filmskapare som haft internationella framgångar. Under 90-talet och tidigt 00-tal kom det fram en hel uppsjö av konstnärligt spännande och ibland socialt medveten iransk film, i de flesta fall regisserad av män men ibland även av kvinnor. Här har inte minst Samira Makhmalbaf, som debuterade redan vid sjutton års ålder med filmen
Äpplet, varit en framträdande figur. Även hon var företrädd på IFEMA med
Two-Legged Horse, en iransk-fransk samproduktion.
Parvin Ardalan förklarade under sitt föredrag att biograffilmen tillåts ett större mått av frihet än vad som visas på iransk tv. Men storleken på detta frihetsmått är fluktuerande, och internationella kontakter kan vara avgörande för vissa regissörers möjligheter att verka. Självklart är det så att en film som uppskattas av cineastkretsar i Europa kan betraktas på ett helt annat sätt av iranska myndigheter.
Spelfilmen My Theran For Sale, vars regissör Granaz Moussavi lever i exil, visade en ung kvinna vars liv i den iranska huvudstaden till stor del utspelar sig i underjordiska utrymmen, ständigt i riskzonen för att drabbas av sedlighetspolisens och censurens nedslag. Scenerna från fester där det dricks alkohol och används droger, men framför allt läses dikter och framförs musik av oppositionella ungdomar, fick mig att tänka på bilderna av avantgardekretsar i det forna DDR eller Sovjetunionen. För Marzieh, filmens huvudperson, är tillvaron i hemlandet utsiktslös. Något mer hoppfullt slutade Pay Back där fyra unga kriminella kvinnor tar hämnd på manssamhället genom att locka till sig torskar och pressa dem på pengar. Så byggde också denna film - en fartfylld historia med action, humor och melodrama - på andra berättargrepp än realismens.
Läget i Iran idag är allt annat än ljust. Men Parvin Ardalan har ändå inte gett upp hoppet. Historien efter revolutionen visar att fickor av motstånd har kunnat skapas. Den kvinnorörelse som trots allt finns i detta djupt patriarkala samhälle kan komma att resa sig igen.
Charlotte Wiberg
kultur@kvp.se
