Människan Marilyn Monroe blev 37 år gammal. Myten är odödlig, en evig projektionsyta och projektkälla. Och i går alltså urpremiär för ännu ett genreförsök, Marilynpassionen. Text och regi Ada Berger, i huvudrollen Sissela Benn, snart 29. Och ett överbelamrat scenrum – fåtöljer, soffor, stolar, vid den flitigt använda flygeln Anders Ortman – som kontrasterar ensamheten (och den inre ödsligheten?) hos Benns Marilyn.
Utan biografiska ambitioner rekapituleras ändå en kronologi: stjärnans födelse, uppbrott, återkomster, långsamma utslocknande. Mot slutet återstår bara den tystnad då man kan höra en knappnål falla, dessförinnan är det showbusiness as usual, repetitiva sång- och dansnummer, och tvära kast mellan teater och metateater, mellan ensemblespel och ljuskäglan på en Benn som spelar direkt mot publiken: ”Jag behöver bara er.” Fast frågan är om inte världen, vi, behöver henne mer.
Hon är en våt dröm, en producentens, regissörens och sminkösens skapelse. Gör vad hon blir tillsagd, uppfyller förväntningar, vädjar till manlig beskyddarinstinkt. Anpassar sig, ger likt en TV4-chef folket vad det vill ha. Putar med bröst och rumpa, frammanar suget i blicken, fast ögonen är sorgsna. Efter hand en tilltagande ovilja att vara till lags och behaga, att stelna i en form, stillna till en bild. Hon vill också bryta mönster, bli sedd som seriös.

Ett lysande exempel på rastlösheten, otåligheten, är blixtbesöket (”lär mig spela teater”) hos en frigrupp som enligt Stanislavskijs metoder repeterar Tjechov. Hon blir inte långvarig där, men komiken hos exempelvis Bo-Christer Hjeltes expressivt ylande ryss är omistlig; en höjdpunkt. Stanislavskijs naturalism och psykologi är inget för Marilyn, inte heller regissörens (Susanne Karlssons) professionella distansering från människan.
Det är ett återkommande tema: medan andra bara sköter sina jobb, eller äktenskapsförpliktelser, söker Marilyn det hud- och gränslösa, en kärna, ett hjärta.
Hennes kärlekstörst är lika stor som rädslan för att bli övergiven, samtidigt som hennes fiktiva manövrer – det är projektionsytans, rollspelets och underhållningskravens förbannelse – bidrar till flykten från sanningen och medmänniskornas förståelse.

I stället för en fix och färdig föreställning har det blivit levande och motstridig (meta)teater, kongenial inte bara med perforeringen av människan och myten, utan även av Marilyn och Sissela Benn, rampljusets komiker. Glöm dubierna! Trots att flera scener vetter åt stå-upp är Benn som klippt och skuren: den ljusa rösten och avvikande skånska dialekten, det fysiska spelets precision och nyanser, den gestaltade (eller äkta?) osäkerheten.
Vill ni se en stjärna – försåtligt försynt – får ni ta er till Intiman.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se