Vi kommer till torget Taksim med buss från flygplatsen klockan fyra på morgonen. Istiklal Caddesi, den långa gågatan i stadsdelen Beyoglu, är full av liv. Man äter, pratar och skrattar före soluppgången, för att stå sig under dagen.
Ramadan styr livet, natten är dagens mor under den påbjudna fastan. En tioårig pojke korsar spårvagnsspåren med en inplastad badrumsvåg, i morgon bitti ska han sjunga med sin ljusa tenorstämma och locka turister att väga sig.
På utsidan av den röda spårvagnen som går till Tünel hänger skrattande barn. Gratispassagerarna räcker ut tungan åt de förbipasserande.
Ljud, röster, asfaltarbetare, uppe på husfasaderna borras det:
– I Europa vilar ni, här är allting nonstop, säger portiern.
Vi känner omedelbart att energin i Istanbul har att göra med att allt återstår att göra, reparera, förändra och utveckla.
Det är något annat än Västeuropas bleka dekadens: känslan att allting redan är gjort, snedvridet, sig likt, förgäves, och dessvärre var utan större framgång för den alltmer håglösa människan.
Här sjunger man vid kaféborden, sitter länge och filosoferar; det är påfallande att städer som befinner sig i starka omvandlingsprocesser genererar en särskild energi som tillfaller livet självt.
Istanbul är den absoluta motsatsen till den svenska valrörelsen: omtumlande, idérik, nyskapande och livsavgörande.
Ingenting har stelnat, allt är i rörelse och sveper människan med sig.
På författarkongressen Waltic ute på Santral campus citerar italienskan Cristina Vezzaro den japanske författaren Murakamis ord om skrivandet:
”Du sänder musik djupt in
i ditt hjärta, så att kroppen genomgår en fysisk förändring.”
Det är detta vi försöker göra, författare och översättare från hela världen, vid skrivbordet och när vi möts för att på vårt sätt motverka klichéer, dumhet och likriktning. Samtal mellan vänner blir ett tecken på vad vänskap är.
Den tyske författaren Klaus-Jürgen Liedtke talar med utgångspunkt i det virtuella Östersjöbiblioteket i Visby om ett ”interkulturellt eko” som utgår från det partikulära, alla egenarter och skillnader. Vi rör oss med Tomas Tranströmers ord ”genom den underbara labyrinten av öar”.
Vi går över Galatabron och insuper historiens förtrollning, känslan av alltings betydelse och ständiga förvandling.
Från stadens mäktiga minareter hörs böneutroparnas klagande stämmor, men själva staden gör med alla sina aktiviteter och hammarslag uppror mot förstenad östlig dogmatism och västlig likgiltighet.
Det fläktar skönt från Bosporen och Gyllene Hornet.
Jag ingår ett förbund med staden Istanbul om att förnya mig.
Ulf Peter Hallberg
kultur@kvp.se
