Primo Levi är med sitt koncentrerade författarskap en av de viktigaste vittnesdiktarna. Genom en lågmäld och saklig prosastil har han berättat om förintelselägrens fasor på ett språk som nått ut till en stor publik, till exempel i Är detta en människa? (Se questo è un uomo, 1947/58, sv. 1988).

Levi, som till yrket var kemist, skrev också poesi, något som vi nu kan ta del av i svensk översättning av Roger Fjellström. Det är Italienska Kulturinstitutets nya bokserie Cartaditalia som presenterar Levi med volymen I oviss timme och övriga dikter. Fjellström har översatt i samarbete med Louise Kahan. Emanuele Zinato har dessutom skrivit ett informativt efterord som sätter in Levis poesi i ett sammanhang och redogör för några viktiga läsarter. Zinato påpekar att Levi ligger fjärran från romantiska diktarideal, poesin tycks hos honom födas ur förnuftet och moralen, något som till dels kanske kan förklaras med hans naturvetenskapliga bakgrund, till dels med hans belägenhet just som vittne, en som skriver poesi efter Auschwitz.

När jag nu tar del av Levis dikter i svensk språkdräkt slås jag av ytterligare en aspekt hos honom, en ironisk och metalitterär hållning. Inte så sällan skriver han om just diktandet, till exempel i den svarta humoresken Oavslutade affärer där diktjaget säger upp sig från livet och sorgset noterar att den viktigaste boken inte blev fullbordad: "Beklagligt nog, för ett storverk hade det blivit." Och Verket som tvärtom beskriver tillfället när en text är färdig: "Det är över, uppdraget utfört,/ fullföljt och avrundat./ Att avlägsna ett enda ord/ vore att få verket att blöda." Och så slutar dikten: "Att sätta ett verk till världen är varje gång/ en liten död."

Men det som griper tag är ändå de konstlösa betraktelserna över vår jordiska belägenhet, där Primo Levi träder fram vid skranket som ett existensens kronvittne, som i den oändligt sorgliga Den överlevande: "... alltsedan dess, i oviss timme,/ hemsöker denna smärta honom,/ och finns ingen som kan lyssna/ så förbrinner hjärtat i hans bröst./ han ser åter kamraternas ansikten / likbleka i det första svaga ljuset,/ gråa av cementdamm, suddiga,/ i orolig sömn färgad av död..."

Den här lilla volymen visar att det går att skriva dikt efter Förintelsen, kanske till och med att det är nödvändigt.

Lars Gustaf Andersson

kultur@kvp.se