Den första måndagen i varje månad klockan 15 skär en ihållande sirensignal genom luften i Malmö och – förmodar jag – alla svenska städer.
Ingen bryr sig. Ingen tittar upp efter bombplansarmador inriktade på brand och död och rykande ruiner. Flyglarmet har fått en sorts nostalgisk trivselkaraktär, som en del av den gigantiska minnes- och underhållningsindustri som andra världskriget har blivit.
 Bruno Knutman var barn under kriget, och för vår generation som samlade metallfolie och plockade kottar på scoutläger och lyssnade på oroliga och efterhand förtröstningsfulla vuxna har minnena stannat kvar. Inte alltid med skärpan och hotet som i Bruno Knutmans bilder på Lunds konsthall. Ett bombat fartyg bryter samman i rök och eld, en stridsvagn står stilla och avvaktande på en bondgård på kontinenten, det är mycket spänning i den bilden.
 I Flyglarm går han in i krigets minnespalats på ett intressant sätt. Vi är i konstnärsateljén. Man skymtar ett draperi till vänster, det står penslar i en mugg, en röd färgklick glöder på den militärgrå paletten. Duken på staffliet har samma gråa färg som flygplanet utanför fönstret, i en brant dykning, snabb som ett minne, ett minne som plötsligt kan fångas in. Det är en mycket vacker, kontrollerad bild, som så många på utställningen.

Det finns ofta ett fantastiskt drag i målningarna. Bisarra symbolfigurer, Knutmans följeslagare i bildvärlden, möter oss: Döden som clown eller spöke, vargen på kyrktaket, mannen med ett blått klot som huvud. I ett naivistiskt skånskt landskap med konformade kullar sitter familjen på utflykt. De är genomskinliga mot den knallgula åkern. Ibland hårdnar greppet – ett svartsjukemotiv har en intensitet som hos Munch. Efterhand som man upplever konstnärens humor, frihet, självklara tidslek och förmåga att överraska blir man ett allt lyckligare Bruno Knutman-fan.
Det är dumt att missa den här utställningen.

Jan Hemmel
kultur@kvp.se