Scenograf, rekvisitör, attributör – tre yrken som gränsar till varandra och ibland flyter ihop. Enkelt kan man säga att scenografen skapar miljö, rekvisitören skaffar rätt saker till den och attributören ser till att dessa saker befinner sig där de ska vara. Louise Drake arbetar som allihop, ibland samtidigt.

När vi träffas i hennes trädgård i Göteborg är hon mitt uppe i arbetet med den norska thrillern Pionjär, av Erik Sköldberg: om hur norrmännen började borra efter egen olja efter energikrisen på 70-talet, och skickade ner dykare på allt annat än hälsosamma djup.

– Spännande, inte en värld man vet så mycket, så nu är det mycket googlande, säger Drake.

För det är lite att vara detektiv, eller skattletare, att arbeta med scenografi och rekvisita. Hittar man rätt sak är det som en Lottovinst, även om den lilla detaljen kanske inte ens syns i bild sedan. Som arbetet med att själv kläcka och härbärgera flera hundra fjärilar och sedan ligga vid Kirsten Dunsts och Charlotte Gainsbourgs fötter och släppa upp fjärilarna i precis rätt ögonblick, under inspelning av Lars von TriersMelancholia. Eller det tidskrävande arbetet med att få alla sladdarna i Dom över död man att se tidsenliga ut, med rätt sorts gamla kontakter. Bägge i princip förgäves i förhållande till vad som sedan kom med i den färdiga filmen.

– Men man tänker inte så, man går bara in i den värld det gäller, säger Louise Drake. Skulle en sladd komma i bild så måste den ju se ut som den ska.

Inför ett n Torgny Segerstedt.  ytt uppdrag läser Drake först filmens manus rakt igenom som en bok. Under andra läsningen bryts materialet ner i olika delar; miljöer, fordon, inredningar. Att Jan Troell är så omsorgsfull med sin research och själv gärna "snöar in på detaljer" gör inte arbetet lättare. Dom över död man spelades in både i Luleå, där man byggde upp Handels- och Sjöfartstidningens redaktion, och i Göteborg där exteriörer och interiörer från huvudpersonernas burgna hem spelades in på Lilla Änggården och Dicksonska palatset (styrelseordförande Axel Forssmans lägenhet).

Louise Drake menar att det är lättare att arbeta med äldre miljöer, som 1800-tal och tidigt 1900-tal, än 1970- och 80-tal. Det är i princip omöjligt att hitta en fungerande tjock-tv från 80-talet, medan ett helt hem fyllt med 1800-talsinredning går att uppbringa. Och vem sparar på dykprylar från 70-talet?

Men som rekvisitör lär man sig med tiden att det finns samlare för allt. Som glassliparen i Nybro som skänkte maskiner till Dogville, Cykel-Conny som alltid kan leverera rätt cykel, Kent Forsén vars Cadillac -33 varit med mer än en gång – hos Troell som Axel Forssmans bil – eller firman som säljer insekter: syrsor såväl som kackerlackor och flugor i önskade storlekar. I djurväg nöjde sig Troell med tre hundar – Segerstedts älsklingar som han promenerade med varje dag från Övre Fogelbergsgatan ner till tidningsredaktionen i city, en grand danois, en bulldog och en blodhund.

Till en scen ville Louise Drake hitta en typ av cigaretter som påminde om de som kung Gustav V under egen etikett importerade och hetsrökte i munstycke. När hennes egen hovleverantör på Fåfängan Antik i Haga plockade fram ett originalpaket ur sina gömmor kunde arbetsdagen klassas som mycket lyckad. Lika roligt som det kan vara att experimentera fram exakt hur man skar upp anka à l'orange på fin middag kan det vara svårt att få ihop det porslin som den ska serveras på.

– Gammalt porslin till 100 personer får man ta från Danmark, där Danmarks radio har sparat allt. I Sverige har både SVT:s lager och firman Filmdekor i Uddevalla försvunnit.

I arbetsuppgifterna ingår patinering: det är bättre att saker är jätteskitiga än för fina. Man ser inte smutsen på film. Det är svårt att få folk att inte polera upp sina saker:

– Jag brukar säga: tvätta inte era bilar! Då måste vi bara damma ner dem.

Scenografiavdelningen arbetar tätt med kostymavdelningen både när det gäller helhet och detaljer, som "vi har resväskor, de har handväskor, de har spelparaplyer, vi har andra paraplyer" – men också med fotograf och ljussättare.

– Jan Troell vill helst bara ha befintligt ljus. Vi använde inte så många av alla de handstöpta stearinljus som vi skaffat.

Själv är hon också en sparare av rang. Efter en inspelning packar hon ner viktig rekvisita som kan behövas igen och skickar med produktionsledningen. Av det som blir över sparar hon sådant som är svårt att hitta igen, eller bara speciellt och vackert. En dag på stan kan resultera i en trästrykbräda, ovanliga lampor, sidentäcken och gamla filtar, ett besök i en rivningskåk i hamnen i Uddevalla i ett antal åtråvärda Timotej-flaskor.

Hemma i trädgården står fjärilsbusken och vinbärsbuskarna från Melancholia, de som egentligen skulle vara björnbär - enligt von Triers önskan.

– Man kan lätt fetglömma att flytta björnbär under blomning. Då är vinbär bäst, säger Louise Drake.

Camilla Larsson

kulturen@gt.se