Teater Sagohuset har vid flera tillfällen gestaltat kvinnors livsöden och erfarenheter. Senast med Picassos kvinnor; ett porträtt av några av den geniförklarade målarens livskamrater och älskarinnor. Om Picassos kvinnor hade svårt att frigöra sig från den manliga blicken – karaktärerna framträdde mer som skuggor än som självständigt tänkande subjekt – är den nya föreställningen Frida K desto mer färgstark. Detta skrivet i ordets absoluta bemärkelse. 
Historien om den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo lämpar sig för iscensättning och har iscensatts förr. Revolutionen, äktenskapet med konstnären Diego Rivera som bedrog henne systematiskt, den otillfredsställda längtan efter barn och Kahlos sjuka och deformerade kropp, liknar en svart askungesaga.
På Teater Sagohuset möter vi Frida Kahlo inför hennes enda separatutställning. Nadia Bogazzi är till en början lite försiktig och inte särskilt lik sin mexikanska förlaga. Men ju längre in i pjäsen vi kommer, desto djupare tränger gestaltningen. Bogazzi gör en chosefri Frida, där smärtan och sveken knyter sig runt klänningslivet, men där styrkan i skapandet och den egna driften att överleva vinner genom ett par klart blickande ögon.
Accordeonisten Minna Weurlander fungerar inte bara som musiker utan som en karaktär i sig. Med sitt instrument blir hon en motröst, en kör och en språngbräda in i berättelsen.
Samspelet mellan Weurlander och Bogazzi är fint balanserat men inte utan temperament. Det är tillsammans de gestaltar Frida Kahlo, och inte som ackompanjatör och recitatör.

I ambitionen att gestalta kvinnors liv finns risken att det blir för tydliga kvinnliga förtecken och för lite mänskligt liv. Men med Margareta Larsons regi av Gloria Monteros utmärkta manus skapas en inträngande och gripande porträttering, där flera specifikt kvinnliga erfarenheter ges både tyngd och styrka.