Virserums konsthall vill nu ringa in en 40 år lång skärva av den svenska folksjälen.

Med utställningen Danztajm tar dansbanden steget in i finkulturen.

Under smeknamnet Danz­Annika har producenten Annika Eriksson sedan slutet av januari i år infiltrerat sju olika dansställen runtom i Sverige. Målet har varit att destillera kärnan i vad som definierar dansbandskulturen och människorna som rör sig i den.

I utställningen, som sträcker sig över flera rum i konsthallen, varvas upphängda dansbandskostymer med vinylskivor och statyetter.

Men kokpunkten ligger hos de fiktiva karaktärerna Anette, Sirpa, Lars-Göran, Sven och Elin. Annika Eriksson har valt att stöpa sina upplevelser, personliga möten och intryck i fem stereotyper, som alla har fått sina gestaltningar i varsina små rum.

Vem gillar dansband?

Allihop, visar det sig.

Men deras persona skiljer sig åt diametralt.

I Anettes rum ligger ett par leopardmönstrade trosor på golvet. En halvmeter bort står en bibba rött. På bordet en askkopp med ett berg av fimpar. Anette har glömt att slå av dumburken. Där rullar TV-shop.

I rummet bredvid kan vi kliva in hos Elin. Hon är yngre än Anette och dricker inte alkohol. Hon har springvik som undersköterska, är fackligt engagerad och bor med sin katt. I bokhyllan ligger ett klistermärke med Kommunals logotyp. På väggen hänger en affisch på unga dansbandet Elisas.

I Svens rum ligger skilsmässopapper på soffbordet. En kondom är slängd på golvet. I sängen finns en avsliten behå. Efter separationen går han på dansbandskvällar mest för att få en möjlighet att doppa veken. Varenda detalj i rummet vittnar om ett mörker. Sven har försökt gömma en kasse med urdruckna spritflaskor. Mycket är lugubert. Trasigt.

- Ska vi alla berätta vår historia finns det alltid något som inte är lyckligt, säger Annika Eriksson, för att förklara varför allt inte är rosenskimrade.

Med Danztajm gör Virserums konsthall ett tvärsnitt av dansbandsfantasten. Poängen är väl belyst. Att vi alla i viss mån ryms där. Förutom överklassen. Och akademikerna.

- Jag tror det kan handla om en klassfråga. Att dansbandskulturen är lite för ful för att kunna accepteras av vissa. Samtidigt är det en musikform som vunnit så många hjärtan, säger Annika Eriksson.

För dansband är också konst:

- Ja, jag tycker det. Många av musikerna har gått på Kungliga Musikhögskolan och det som låtarna säger i sina texter kan säga mer än vad vi ser i andra utställningar som kanske betraktas som mer "rätt" och mer trendiga, säger Annika Eriksson.

Danztajm är ett ambitiöst grepp som finner sin relevans i att fånga ett fenomen som trots svackor lever vidare i förnyelse. Det handlar om ett till viss del mångfacetterat kotteri. Där glädje samsas med svärta. Där jakt efter dansen lika gärna kan vara en jakt efter en famn att falla i.

Att dansbandsbanorna blivit en smältdegel för förhoppningar kan inte ses som en större överraskning som välter paradigm.

Men detta är en utställning som uppmuntrar till tankar i stället för att ge tydliga svar.

DANZTAJM. Lasse Stefanz är ett av landets absolut populäraste, här på den stora dansbandsgalan på Ekebo.. Foto: CHRISTER JÄRESLÄTT

SJU DANSSTäLLEN. Producenten Annika Eriksson - här i danzsoffan - har intensivstuderat sju olika dansställen i hela landet, inför utställningen Danztajm.. Foto: Joakim Gerhardsson

Dansbanden gungade in på scenerna under 70-talet, och har sen dess återfötts många gånger.

MAGISK GITARR. Sven-Erik Magnussons gitarr, som hängt med i åtskilliga dansbandsår.. Foto: VIRSERUMS KONSTHALL

HEMMA HOS. Här bor dansbandstokiga Sirpa, en installation på Virserums konsthall.. Foto: VIRSERUMS KONSTHALL