Jag skall vara personlig. Jag skall vara ärlig. Jag skall berätta om en cirkel som nu på ett plan är sluten. Men låt mig först berätta om min upptäckt.
Under ett kortare Stockholmsbesök blev jag hungrig och försökte förgäves hitta en falafelkiosk; lade till och med ut en förfrågan på Facebook om det verkligen inte gick att hitta en snabb falafel för under 20 kronor. Det gick inte. Min budget var begränsad fram till 20.00 samma kväll.
Tänkte inte mer på detta, falafelproblematiken så att säga, förrän jag av en slump träffade Ali när jag väl var tillbaka i Malmö. Det var ett par veckor sedan vi sågs senast och han sken av lycka när han frågade om det verkligen var sant att jag hade skrivit en bok om Yarden. ”Är det, du är inte klok!” och så ”Nu kan du ju aldrig komma tillbaka?” Nej. Det är just det. Jag kan inte komma tillbaka och på ett plan har jag naturligtvis parasiterat på mina vänner, tagit del av deras berättelser och återberättar en del av det.
Är det rätt att göra så? Ja, just nu tycker jag det. Det fanns andra historier som jag valde att tiga om.
Jag berättar för Ali om mitt falafel-trauma och han tittar på mig som, ja, jag överdriver kanske – men som en förrädare.
”Du vet varför den är billigare i Malmö, eller hur? Du vet det!”
Jag svarar: ”Nej.” Och så tittar han på mig: ”För att de jobbar nästan gratis, fattar du inte det. I Stockholm
däremot, där får många lön!”
Så enkelt var det. ”Där får många lön” .
Det finns alltid flera sätt att berätta en historia, ibland blir det så att innehållet söker formen, ibland har man en form och plötsligt vaknar man upp och vet hur man skall använda formen. Grunden för allt skrivande är en önskan om att kommunicera, men om man sedan gör det genom dikt, morsesignaler eller avancerade språkteoretiska resonemang spelar väl egentligen mindre roll. Författaren väljer alltid rätt eftersom det är hans text.

Hur kan jag säga att exempelvis dadaismen är obegriplig? Kanske genom att rycka den loss från ett sammanhang, men placerad i tid och rum framstår den som begriplig, eller hur? När jag fick ta emot Ivar Lo-priset var det en cirkel som var sluten, en biografi som jag nu kunde underteckna med eget namn: det var nämligen genom arbetarlitteraturen som jag själv började läsa på allvar, som jag kunde spåra och söka, dela erfarenheter och förhoppningar.
Också det att jag var hungrig under ceremonin ägde ju sin speciella betydelse.

Kristian Lundberg
kultur@kvp.se