I Claude Monets impressionistiska värld är blomsterprakten tillverkad av ett oändligt antal beröringar mellan pensel och målarduk. Hos Carl Larsson blir växterna nästan till en mänsklig famn som inramar hans älskade Sundborn. Stiliserad lilja, vallmo och iris befruktar en annars stram jugend och gör den inbjudande. Blommor är ett av särdragen i haitiskt måleri liksom i Gauguins beskrivning av den tropiska tillvaron.
Inte tal om annat än att floran är älskad och värderad i konsten.
Ändå betraktas blomman som banal, alldeles särskilt i kombination med textil,
då den förringas till en bruksvara för kvinnors intressen.
– Då har den verkligen en låg status, hävdar textilkonstnärinnan Marie Wetterstrand.
Med sin senaste utställning, på Textilkoll i Malmö, signalerar hon ett obstinat och samtidigt ansvarsfullt inlägg för att förändra den inställningen.
Effekten av hennes verk för tankarna till Andy Warhols multipla varianter men har framför allt en starkt egen prägel.
Upp över väggarna klättrar rosor, i skiftande storlek och alla tänkbara nyanser. De allra flesta bär rosens självklara kulör, rött, något hon inte ens reflekterat över att göra annorlunda. Ibland så intensivt färglagd att samlingen ser ut att blöda, eller plågas passionerat.
Marie Wetterstrand trycker sina fotograferade rosor i fyrfärg på olika tyger. Det händer att hon väljer ett syntetmaterial. Men hon föredrar det uttryck färgen får i kontakt med naturliga strukturer av bomull och viskos.
Sina återgivna objekt har hon hittat i de gamla trädgårdarna på Sofielund i Malmö. Så finns även de blommorna förevigade i konsthistorien.

Eva Sternäng
kultur@kvp.se