Inte för att Per Svensson ignorerar enklaviseringen, klassklyftorna, kriminaliteten - i långa stycken bildar hans pur­­­färska bok, Malmö - världens svenskaste stad, ändå ett slags antites till det verk som SDS-kollegorna Barkman och Palmkvist nyligen publicerade, Maffia­krig. Och syntesen? Malmö är en stad med många ansikten, flerskiktiga berättelser.
Demoniseringen bor granne med romantiseringen. Lågpriset på falafeln behöver inte prompt vara isolerat från senaste skottlossningen.
Dock blåser det alltid, från alla håll samtidigt.

På malmöitiskt manér tar Svensson cykeln genom regn och sol. Hans fru påpekar vid ett tillfälle att deras promenader alltid går västerut, mot havet. Själv tycker han att det finns för många gula tegellängor i Malmö och att kvarteren kring Caroli city är stadens mest själlösa. Här skövlades allt det gamla för att ge plats åt det nya. Vandalerna var Malmös mäktigaste män. Till en allmän kritik av modernismens hybris och alltomfattande ambitioner lägger författaren ytterst konkreta exempel på ansvariga.
Aldrig förr har väl Svensson påmint så mycket om Olof Lagercrantz. Han kan smeka en Hugo Åberg, Ernst Wehtje jr, Ilmar Reepalu eller Percy Nilsson bara för att, tio eller flera hundra sidor bort, sätta huggtänderna i dem. Om samförståndsandan och svågerpolitiken - här i Malmö blir saker gjorda utan tjafs - kan Svensson skriva hart när positivt, som vore också han en pragmatisk entreprenör eller beslutsfattare, bara för att i nästa stund vända mesalliansen mellan krämarna och beslutsfattarna ryggen, med en kniv instucken i kavajen.
Ta exempelvis Reepalu. Ena stunden hyllad för att vara förändringsprocessens arkitekt - utan Ilmar och för all del Göran Persson kanske varken Bron, Högskolan, Turning Torso eller Citytunneln hade existerat - och i nästa anklagad för dubbla roller, maktmissbruk och total dövhet inför den antisemitism som också är en del av stadens verklighet.

Malmö är på gott och ont, sannerligen mest gott, Sveriges mest moderna och mångkulturella stad, samtidigt som hatet mot judar kanske just därför får sådan ödesdiger betydelse. För när delar av stadens unga medelklass­vänster - alla dessa ängsligt stilmedvetna och politiskt tvärsäkra kring Möllevångstorget - ingår förbund med i Malmö mera militanta grupperingar blir följderna fatala för en utsatt minoritet.
Å andra sidan är det en gammal fin malmöitisk tradition. De många styr över de få, och de få bestämmer allt för de mångas skull. Vi fattar gemensamma beslut och vi sitter gärna på samma stol. Vi gör allt för det allmännas bästa och vi är verkligen en kvartett som sent ska sprängas: Hugo, Oscar, Ernst, Banken. Vi bestämmer, må malmöborna jubla. Politik och pengar är samma sak. Orwell i folkhemmet. Korporativismen vid ett groggbord. Män, män, Malmö, män, män.

Stambanan var en sinkadus. Och utan hamnen hade Malmö förtorkat. Kalkbrottet och dess konsekvenser - cement, sedermera Skanska, i den kritiska förlängningen symbiosen mellan byggherrarna och betongsossarna, ja makten över samhällsplaneringen - blev liksom gjutna i grått mäktigt material. Därut­över gula tegellängor, rad på rad. Som (vänster)liberal och en skärva romantiker kan man bara beklaga utvecklingen.
Likafullt är Svensson på goda grunder bejakande. Här händer det saker, som alltid. Nya latteställen och krogar, så fort man vänder blicken inåt sker något därute. Hus byggs på tomma ytor, andra byggnader raseras. Samtidigt tycks stabilitet och endräkt råda, som funnes det fortfarande en tyst överenskommelse - här gör vi som Ilmar & Percy & Peab säger.

Problemet med Svenssons bok - otåligheten, rastlösheten, bristen på fundamentalt lugn och personlig överblick - är samtidigt dess styrka. Mycket i den historiska och arkitektoniska framställningen har drag av lån och kompilat, men sättet att framföra det på är eget, med allt vad det innebär av klipska konklusioner och språkligt effektiva jämförelser. Snarare än högskolans cementerade (!) strukturer låter Svensson blicken och intelligensen falla på ännu knappt anade mönster.
Även om denna mosaik tycks bristfällig - själv har jag trampat betydligt flera Malmögator än Svensson och finkammat stadsdelar och sunkkrogar som hans beröringsskräck aldrig hade vågat acceptera - så måste den applåderas. Per Svensson fattar att staden är platt och tät och därför aldrig kan kallas för landets mest segregerade.
Och korrekturfelen får förklaras med det enkla faktum att författare och förlag velat vara rykande aktuella vid utgivning.

Jan Karlsson
kultur@kvp,se